Du ältar blåbär
och grubblar sylt

Ditt mummel
är en ohörd bönhord

Dagen skjuter rygg inför dig,
natten väser vasst;
håller upp sin blindkalla spegel

Kärleken har runnit av dig;
ödslighetens teknik är vällubricerad

Morgonen stretar om benen
i sin trånga nattskjorta

Vinden blästrar din tunna hud
enkelriktad;
din opersonlighet skaver

Golven är alltid kalla,
dagen ställer sina krav

Jag bygger luftfängelser
för mina långgångna tankar,
men Kuan-yin talar tydligt till mig
genom en ny tomhet

Jag väller fram i rätt kanaler

Obevekligt är tidens polisgrepp

Utan frågor
förutsätter jag den tysta exkommuniceringen

Kärleken rinner av oss,
men kroppen är rätt tillfälle
att tvista med berg och slätter,
med ord som rasslar,
ljud som sipprar
i stundens oändliga obefintlighet,
i en rymd av accelererande tröst