Utomhus är oförutsägbart, svajigt som uppe på ett tak. Ostabilt och summariskt tar du dig fram.

Att hitta en väg är som att gå in i en labyrint.

Jag kommer ingenstans.

Jag hamnar i konkurs.

Magkänsla med ängslighet.

Jag stannar upp med angreppet, jag bör vända om.

Nu dras jag tillbaka, till tjocka väggar av sement.

Människors ständiga vakenhet förfärar, mig med paranoia.

Hinner inte medverka i samhället.

En dans med elände.

En kugg fattas.

Jag håller mig inne för att slippa påfrestningarna.

Så som de små grisarna skyddar sig från vargen i skogen.

De bygger sina hus och litar på sin totala instinkt.

Inget slår sönder mitt hus eller dess väggar.

Kanske en varg som behövs för att jag ska,
ta mig ut.