(För länge sedan.) Hur tror du att det känns att stå och glo in genom ett elstängsel och se de friska och funktionella människorna leva livets glada dagar i en lycka som övergår allt förstånd - medan man själv psyksjuk och sanslöst dysfunktionell bara kan stå där utanför nöjesfältet mol allena dag efter dag,
år efter år, decennium efter decennium?
Psykiatrin är trött på en och alla andra
människor har för länge sedan glömt
bort en. Det enda man har är sina två
katter, poesin, musiken och sina trogna
psykiska diagnoser och en jävla kyffigt
snuskig liten lägenhet med ett enda
fönster som stirrar ut i tomheten.
Man går odiagnosticerad och
följdaktligen omedicinerad
bipolär och gränspsykotisk/
psykotisk och det är ingen som
minns vem man är, inte man själv
heller. Samhället förstör människorna
och en centrifug av kärlekslöshet står
konstant påslagen så att människorna
inte ska kunna mötas på djupet, mötas
på riktigt. Man får absolut inte falla ur
den normala ramen för då kommer man
att anses som konstig och frysas ut.
Samhället är helvetet och egoismens
sjukdom räknas som den bästa friskhet.
Man sitter på akutpsyk för sjuttonde
gången och ser dum ut tillsammans
med de andra fullständigt utslagna.
Psykiatrin är en pompös koloss på
lerfötter. 1300 själar tar livet av sig
i välfärdens Sverige varje år men
psykiatrin slår sig för bröstet och
hävdar att man är fenomenal.
En panikångest ligger på golvet
och personal skyndar till men
panikångesten slutar inte och
oron sprider sig på detta akutpsyk
som självaste Gud måste ha glömt.
Man har helt enkelt inget liv och man
står bakom elstängslet till det fantastiska
nöjesfältet och ser hur de friska människorna
jublar och skrattar - och dagarna, åren och
decennierna går och man sitter och glor i
sin snuskiga lilla etta vars enda fönster
stirrar ut i den fullkomliga meningslösheten.