Kryptiskt kanske för den som inte känner till bakgrunden ... Men känns just angeläget att sätta på pränt efter allt det som händer och har har hänt ... - i mars 2013 tillkom detta här tidigare, idag 2022 är det mer posttraumatiska flashbacks ...
Timme in och timme ut ...
... dag som natt
vecka efter vecka
månad efter månad
på tid som känns
som vore den lånad ...
... sedan alltför många år ...
År vars innehåll
bestått av prioriterad tid
för vård och underhåll
av alla de sår
vilka med tiden
infekterats och blivit fler ...
... ju mer
erfarenhet
rådande verklighet
timme för timme
mig utan någon som helst
barmhärtighet eller omtanke
helt och fullt oönskat ger ...
Jämväl den allt mer
därav påföljande insikt
vilken växer, utvecklas och slår rot
här och nu
på stående fot
ju mer jag tvingas att passivt bevittna
kring det som sker ...
... timme in och timme ut
dag som natt
vecka efter vecka
månad efter månad
år efter år
till synes utan något slut ...
En situation
av mer tidsmässigt
obunden natur
där så innerligt många,
vars kompetens och befogenhet
det de bevittnat och allt jämt så gör
situationens verkliga allvar
ej borde kunnat undvika att fånga ...
... inte ett vitten
gör för att vare sig
påverka, förändra
eller
ens försöka sätta stopp för ...
Det är som vore det
en verklighet
vilken dem på intet sätt
vare sig
intresserar eller berör ...
... trotts att det är just det
som de har tillsatts
på sina positioner
för att intressera sig
och verka för
att det ej får hända ...
Och om och när
de ser något sådant här
mot allt bättre vetande
och förnuft trotts allt hända
borde ha insikt om
att de är den sista instansen
till vilken man sig kan vända
för att få hjälp med
att situationen förändra ...
Men för var minut
som går
timme in och timme ut
vilka med tiden
kommit att bli till år ...
... förtvivlan och desperation
är allt som till slut återstår ...
Ty för varje ogenomtänkt beslut
som fattas av dessa personer
när situationen synes allt för akut
blir utfallet allt mer
likt utgångsläget
så som det en gång
från början var förut ...
En stilla undran
jag känner växa inom mig
är hur sjutton jag ska lyckas
få ett slut på allt det som
händer och sker
vars konsekvenser
till slut
kommer att bli någonting
som inte blott presumtivt
utan tyvärr även
synnerligen aktivt ...
... kommer att växa
utvecklas och slå rot
inom hela dig ...
Dig som borde kunna
få behålla den tillit
du så innerligt
borde ha och så ock ska
kunna känna inför mig
som är den som
är till för att finnas där för dig
när du behöver mig ...
En självklar rättighet
vars självklarhet i sig
har berövats mig
möjligheten
att få försvara
för dig ...
Men jag ger inte upp
och jag kommer inte någonsin
att ens tänka tanken på
att svika dig ...
Ty när allting rämnat
och allt annat hopp
dig till slut lämnat ...
Då om inte förr
som kommer du
att få känna
inom hela dig
att jag finns
och så ock alltid har funnits
här för dig ...
För oavsett
vad som händer och sker
så är du den
allra finaste och mest älskade jag vet!
Att jag skulle överge dig
finns inte ens på kartan
i min verklighet!