Svettdrupen
stiger jag ur novembersolen,
fristädad men obehagad,
ur något slags led,
i ett Molom
helt tomt på Hambes vemod;
världen nersvärtad
långt innan dagen gjort skäl

Avpromenerad på ett torgcafé
där allt slagit stopp
iakttar jag småstadsborgerlighetens trygga ångest

Men stämningen kan skifta,
omärkligt men radikalt,
som i Prousts texter,
bara genom att tänka på en ordbok
eller ett återförenande,
om än ifrågasatt,
över hundra mil räls

“Alla går här med sina världsarv”
tänker jag, när jag sitter på kaféet
och ser människor passera
över torget i sina kläder,
ur sina liv, mot sina frånfällen,
bara en tidsfråga bort

Alla har sina kroppstillhåll
inuti nittonhundrafemtiotalets nylonstrumpor
eller tjugohundratjugotalets merinoplagg

Jag sitter förankrad vid en kopp kaffe,
medan solen hänger på horisonten,
ett par timmar innan gängse arbetsdag stämplar ut