Det var på sextonbussen. Jag skulle åka till Eriksberg. Dit var det en resa på nästan en halvtimma. Och det var rusningstid. Jag fick en sittplats, en plats vid ett fönster. Men det kom en storvuxen man och satte sig på sätet bredvid. Han var också tjock, han tog plats. Jag var tvungen att tränga ihop mig, sätta mig ordentligt, anpassa benställningen och jag upplevde mannen störande. Hela sextonbussen var otrivsam, det var fullt av folk, människor stod i gångar och nästan alla säten var fullsatta. Nästan alla stirrade ner i sina mobiler, verkade fullt upptagna i sitt stirrande. Som om denna församling människor som vi ingick i var likgiltig för allt utanför, avskärmade sig som världen var det som skedde i mobilen. Men kanske gömde de sig bakom sina mobiler, inte vågade var en del av kollektivet. För det var ett kollektiv vi var, vi på sextonbussen på väg mot Eriksberg. Jag tyckte det verkade dumt att stirra ner i mobilen och jag tyckte att dom verkade dumma och att dom var fult klädda. Hela sextonbussen kändes deprimerande, fylld av människor som aldrig vågat leva, som alltid tyglat och anpassat sig, att det var ett gäng med gängse värderingar, svenska välfärdsmänniskor med svenska värderingsgrunder som man hamnat i. Såna som också anser sig veta hur livet är och hur man skall vara.
Jag satt trångt och jag började bli förbannad, förbannad på den tjocke mannen som jag tyckte luktade, retade mig på den äckliga välfärden och de svenska värdegrunderna och jag var förbannad på hela mänskligheten.
Dessutom hade ett kotteri damer bakom mig börjat tjattra. Dom tjattrade högljutt. Det var ett jävla kacklande, som i en hönsgård, tyckte jag. Det var irriterande att ha detta pladdrande bakom sig, vara tvungen att lyssna på deras skratt och snack och sorl. Och jag tänkte på feminismen, hur feminismen har brett ut sig, att det är feministiska värderingar som styr landet och att det i radio och TV nästan bara är kvinnor som hörs och ses. Kvinnor som intervjuar kvinnor, kvinnor som refererar fotboll och hockey, kvinnor som diskuterar kvinnoproblem och ondgör sig över det manssamhälle som varit. Och som ältar sina känslor. Och andras känslor. Jag tyckte att det i radio och TV var ett ständigt pladdrande, ett pladdrande av gulligheter och oväsentligheter. Och jag tänkte att det är kvinnor som intresserar sig för kändisars liv, det är vulgärt och det har gett upphov till en osmaklig vulgärpress.
Jag var missnöjd med världens utveckling och den svenska kulturen, jag retade mig på feminismen och jag var förbannad på det kvinnliga kotteriet bakom mig, tyckte de var mycket störande, så jag sa till dom att lugna ner sig.
Jag hade tänkt be dom hålla käften, men jag tänkte att det skulle kanske uppfattas kränkande, så jag sa, det var fan vad ni tjafsar, lugna ner, ni är inte ensam i bussen.
Jag hade också tänkt kalla dem kärringjävlar, jag gjorde inte det men det jag sa, sa jag högt. Det hördes i hela sextonbussen. Det blev alldeles tyst i hela bussen. Alla passagerare hade hört vad jag sagt, allt prat hade tystnat och stirrandet på mobilerna hade också upphört.
Men efter en kort stund fick kvinnorna ljud i skällan, de hade blivit upprörda, de hade blivit grälsjuka och de började skälla på mig. Dom sa att dom pratar så mycket dom vill och dom sa om det inte passar så kan jag gå bussen. Och sins emellan menade dom att jag var en knöl. De var argsinta och tydligen kände de sig förorättade. Jag brukar inte fästa mig så mycket vid vad kvinnor säger och jag brydde mig inte heller om de tillrättavisningar och okvädningsord som de framförde med ett löjeväckande allvar. Som om min anmärkning hade stridit mot heliga principer.
En kvinna hade ställt sig upp, hon var högröd i ansiktet, det var dom allihopa och de hördes över hela bussen, Jag tyckte de bredde ut sig, gjorde sig för viktiga, tyckte att de borde näpsas och inte tillåtas orera om rättigheter, orättfärdigheter och om karlslokar och manssamhälle. Så då bad jag dem hålla käft. Håll käft kärringjävlar sa jag. Och jag sa att de borde veta sin plats och lära sig uppföra sig. Och jag framhöll thailändska och muslimska kvinnor för dem, kvinnor som ett föredöme för dem, att de vet att hålla käft. Och jag sa att vi män är inni helvete trötta på höra erat kackel.
Jag sa detta om männen, att vi män är trötta på kvinnors kackel, för att jag ville ha de manliga passagerarna på min sida i den diskussion som uppstått. Alla hade blivit engagerade i den argumentering som uppstått och det rådde en ganska hätsk stämning på sextonbussen, det stirrades och hördes upprörda röster från flera håll. Mest kvinnoröster, det hade uppstått ett systerskap. Ett högljutt och grälsjukt systerskap som kunde upplevas nästan hotfullt. Det var på mig man stirrade, man stirrade med ogillande nästan hatiska blickar på mig och jag kände det som jag förde en ensam kamp. En kamp som nu hade blivit en kamp mellan könen. Jag ville ha med mig männen för att bekämpa dessa matriarker. Jag har förstått att om ger efter det minsta för dem, kommer de ta över allting så småningom. Det är vad som hänt i Sverige. Jag ville få männen att inse att måttet är rågat, att ryta ifrån, slå näven i bordet och visa var skåpen skall stå.
Men så blev det inte. Jag fick inget medhåll av männen på sextonbussen, de visade sig också vara på kvinnornas sida, de hade inte störts av pladdret, de var överens med svenska värdegrunder och de feministiska värderingarna. Männen på sextonbussen verkade gilla sin välfärdsverklighet, sina mobiltelefoner, de verkade gilla att dra barnvagnar och diskutera matrecept, tappa hår och ha trivselvikt. Alla på bussen var emot mig men det hade genom mitt agerande uppstått en gemenskap bland passagerarna som inte funnits tidigare. En samhörighet i värdegrunderna.
Jag känner mig ofta utanför gemenskaper och jag kände mig utanför denna gemenskap, tyckte inte den angick mig. Så jag satte mig tillrätta, knuffade undan den storvuxne mannen, sjönk ner på sätet, satte upp knät mot sätet framför och tittade ut genom fönstret. Det hade blivit mörkt, det kvinnliga kotteriet var inte lika högljutt längre, vi körde förbi Sannegårdshamnen och skulle snart vara framme i Eriksberg.