I en låda
i mitt nattduksbord
vilar dikten till riket.
Slottet dit inga stigar leder.
Endast en handfull längtan
för känslorna ännu närmre.
Kyssen så opassionerad
att kajorna vänder bort blicken.
Nästan som att nysta ihop en väv
utan garn
endast resterna av vanmakt
över dem de en gång trott sig vara.
Sorgen eskalerar och tvinnar
ihop sig tills spegeln täckt med
rimfrostens andedräkt.
Svarta snöflingor,
jag ser dem lägga sig på de hemlösa
katternas sorgsna päls.
De kurar ihop sig och trotsar den
överjävligt kalla vintern.
Ett stenkast ifrån
några älskar
inne i värmen.
Inne i tryggheten.
I en stad svart som rökkvarts.
En trappa ner.
Det självspelande pianot gnisslar.
I sin ensamhet gungan rör sig.
Sömnlös när klockan närmar sig
halv fyra på morgonen.
Trots insomning och sömntabletter.
Idag är en ny dag.
I en låda
i mitt nattduksbord
vilar dikten till riket.
Medan orden gömmer sig
i den svarta snön.