Klängande i min försvarsställning
omger jag mig med böcker och fonogram,
men utanför retreaten
är jag i fel värld;
en småborgerlig dödlighet
full med kroppar av dålig kvalitet

Det skvätter i avlägsna delar
av okända system och symtom,
där Börje Salming i Toronto
står öga mot öga
med en av världens värsta förkortningar,
buren på massornas rena kärlek,
som en sagohjälte på väg in i Hades mörker
med ett svärd han lånat av S:t Göran
när dygnen ska skattas på tung svärta
och svidande ljus
och livets mörka energi

Dråpslagen trängs i trappuppgångarna,
medan Grannsamverkan står som förlamad

Jag identifierar mig med Agneta Klingspor,
med sina egna böcker i
i Ersta Hospices sista fönster,
när jag vistas här med alla mina dagböcker
från uppväxt och mannaår
i min gamla lägenhet/retreat i Skitköping;
så mycket av mig nedtecknat, taget i mun,
uppläst och anförtrott åt digitala media
och all världens datorer och telefoner
via molnet

Hädan är allas slutsats,
men trots dödens nödvändighet
och överväldigande riklighet
är jag uttröttat trött på den
och alla dess närmanden

På morgonen, medicinerad,
hör jag Inger Christensen tala magiskt
till mig
ur Fjärilsdalen, Sommerfugledalen,
i en religionsfri bön,
en heligt sekulär liturgi,
en schamanistisk saklighet
i “zinnober, okker, guld og fosforgule”