Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Livsfaser.


Blåmärken


vi tog oss fram
till en outcropping av blåmärken.
i mörkret lyste de
svart och blått.
blåsvart,
blankt svart,
mot en natt så platt.
vi trodde att det skulle skydda oss.
från och mellan det
och till det oändliga
undangömda.
oändliga nät av konsekvenser av,
eller än värre, likgiltighet för,
våra förstörda liv.
i mörkret,
i min svartklädda glädje,
räknade jag inte hur många
fångar jag skulle släppa loss.
jag räknade inte reflektionerna
i det blanka svarta.
till klyftan kom hon först,
desperat för att stjäla.
höll mitt vapen
stadigare än jag någonsin kunnat
och blåste av ett skrikande skott
genom hennes kropp.
storleken på hålet
som blåstes upp
kunde jag inte uppfatta
genom mitt ansikte.
men tillräckligt stort
för att vara osäker på
att det överhuvudtaget överlevde.
med inget för mig att rädda
sprang hon mot klippsidan
som om det inte vore svartare där.
med mitt enda levande jag,
äntligen vaket och med all instinkt,
gick jag efter henne
och hennes fallande doft.
spöket från min käke
kallade tillbaka henne
till blåmärkena.
bland våra strödda kroppsrörelser
lyfte hon på huvudet
så länge det gick att göra så
och grät, in i det svarta och blåa
och mot alla eventuella
kvarvarande reflektioner.




Fri vers (Modernistisk dikt) av Koloristen
Läst 266 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-11-17 00:01



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Koloristen
Koloristen