Livet ter sig aldrig som man vill.
Kanske handlar det mer om att inte tänka att något skulle bli på ett särskilt sätt.
Förväntningar är bra, ändå orsakar de så mycket olycka.
Vart vänder man sig när livet sviker? Inåt, utåt, bort eller hem?
Är det liver som sviker? Vad kan livet göra mer än att låta oss leva?
Finns det någon som räknar våra steg?
Finns det någon som bryr sig när ingen gör det?
Livet har gett mig en chans att leva, men inte en chans att alltid vara lycklig.
Man ska inte alltid vara lycklig.
Lycka föds ur olycka. Men vad är olycka?
Hur känner man förtvivlan när man är mitt i det?
Är det förtvivlan som gör att vi lever?
Är det i sorg vi faktiskt känner?
Är det när ingen räknar dina steg som du själv gör det?
Trots att vi vet att livet tar slut en dag, reser vi oss.
Trots att vi vet att sorg kommer, låter vi oss vara lyckliga.
Det vore för enkelt att säga att livet blir vad du gör det till.
Livet blir det du inte gör. Det du inte tänkt. Det du inte förstod.
Livet ger oss en chans att vila från det vi faktiskt vet – att vi en dag inte kommer att leva.