Vad vore konsten utan ensamheten?
Konsten kräver solitär tid.
Skapandet sker i tystnad när ingen ser mig.
Och visst blir det bisarrt
att du bara vill vara ensam när du skapar
och samtidigt vill du ha en famn att somna in hos.
Och jag ser avundsjukt på par som
tycks älska varandra och acceptera varandra,
och hjälpa varandra i sina svåra stunder.
Och i svåra stunder tycks de älska varandra ännu mer.
För konsten har sina svåra stunder av tvivel och ångest.
När jag tidigt en lördag morgon bara måste vara ensam med en kaffekopp,
en tänt stearinljus och lyssna på Dream Theater och skriva.
Tänka på,
och skriva om falska människor som lurat och svikit mig.
Tänka på,
och skriva om goda människor som har ställt upp för mig.
Tänka på konsten och ensamheten som aldrig sviker mig.
De enda genuint äkta, ärliga varelser som aldrig sviker mig.
Jag och konsten kan gräla och vara oense i veckor.
Vi kan be varandra dra åt helvete.
Ändå gråter vi i ensamheten ut i varandras trygga famnar
och skrattar åt livet och allt runtomkring oss.
Vi bara jävlas kärleksfullt med varandra.
Och vi lägger oss aldrig som ovänner.
Jag, konsten och ensamheten.