Är det endast jag som känner mig lite galen eller gör hela världen det? Känns som att kärleken är satt på undantag och depression råder. Det känns som att kärleken är insomnad och allt som verkligen betyder något är TV, dator och mobiltelefon. Det känns som att människor flyr från verkligheten för att den är alldeles för tom eller krävande eller bara allmänt jobbig. Existerar det några äkta riktiga människor på den här planeten? Jag känner mig lite galen och därför tänker jag så här.
Är det bara jag som är lite galen eller är hela världen det? Existerar det överhuvudtaget någon glädje? Är alla själar satta i ett slags undantagstillstånd? Är det förbjudet att älska?
Julhelvetet börjar närma sig och jag tänker inte delta i det. Är det som ändå håller ihop samhället bara ett tvång? Vill någon innerst inne vara i samhället. Går det att leva här?
Vad är framtidsutsikterna för själen och psyket? Kan man inte bara få åka hem snart?
Att låtsas som att problem inte finns är inte någon bra lösning. Det bara förvärrar situationen. Vad gör jag på den här planeten?