Genom datorn i Ottos hus

som en bortkollrad schackhäst

längs interna rutnäts kartbok

blir Gusten just teleporterad

till en snötäckt, stilla ort

någonstans i Norrlands östra

regioner, ännu ingen aning har

privatdetektiven vilken det rör sig

om, allt mellan Gävle och Lule

eller rimligtvis däremellan

passerar virvlande bilrutan

likt en ihärdig skidlöpare

i Gustens solvarma minnen

frysta som tallstammars älg.

Ett som är säkert är dock

huru gamla Ragnar står här

med metspöt i ena handen

och täljkniven i andra näven

framför Gusten, fastän i sin

yngre skepnad : den pojke

som deckaren aldrig skådat

ens på foto, blott gubben

vilken han ingalunda träffat

- förrän uppenbarligen nu!

Ragnar tar ett rakt kliv

snett igenom Gusten, som

vore grabbens närvaro inte

medveten om sin besökare

från drygt hundra års framtid ;

tillbaka här bland allt timmer

staplat vid den frusna älven

i väntan på vårligare forsar

får Gusten försöka fira julhelg

med bybornas tindrande blick

vars stearin runnit över kinder

där fingrarnas stelnade istappar

strukit svett ur skuggors arbete

medan frid snart råder i ottan.