***************************************

Ur tjärnens mörka vatten,
mot ytan stiger den.
och snart, strax under bladen,
skymtas den, i dagen.

Torkar, svajar på ett strå,
gör det liv vi ej förstå.
Bakom alla bommar, låsen
ljuder snart, den sista stråfen.

Sårbar ges den ingen frid,
så nykläckt bidar den sin tid.
Vetgirig och hungrig, spröd,
sprider snart, med ondskan död.

*****************************************

Jag bara måste sätta mig och gör så med ett brak, men rastlös och obekväm pallar jag inte heller med att sitta. Innerligt sne på allt mitt hattande och djupt nersjunken bland kuddar och pläd, försöker jag åter resa mig. Mödosamt med mina händer hårt pressade mot armstöden lyckas jag i andra försöket. Detta samtidigt som jag buttert muttrar något ohörbart. Märkligt men typiskt mig att jag i min irritation drar mig till minnes något som ytterligare spär på mitt redan misserabla humör. Den här gången handlade om en oförätt som resulterat i att jag under en tid blev kallad "surgubben". Jag vill inte gå närmare in på vad saken gällde, men ibland är det fasiken befogat att bli vred. Inser dock, kan inte förneka, att jag numera med rätta kan tituleras "surgubbe". Så är det och om detta råder inget som helst tvivel! Jag har ta me fan ont överallt och är sur som bara den på allt och alla. Endast en människa går fri från min vrede och det är fasiken inte jag. Jag älskar henne mer än ord kan beskriva...

Stel av ålder och kyla står jag där på vår balkong, något kutig och med mina bara fötter mot den blåvitrandiga trasmattan. Jag tar ett djupt andetag, stäcker mig lite och ser mig sedan omkring, först kort ut över gården och sedan bortåt mot horisonten. Det tycks ta ett tag innan mina ögon har vant sig vid det relativa mörker som råder där ute. De frostade skjutglasen gör det inte direkt lättare att se vad som händer. Min blick flackar sökande efter något som jag kan ta till mig. I mörkret anas lite diffust några konturer, men jag kan inte riktigt tro mina ögon och blir mest konfunderad. Att blinka för att se lite bättre tycks inte hjälpa... Pulsen stiger... Mitt hjärta slår plötsligt så hårt, så hårt att det känns som om bröstkorgen skulle sprängas.

Ett surrealistisk scenario fyller så mitt inre. Några drönare, stöpta som urtida trollsländor flyger som projektiler förbi. Ljudet från ytterligare en hop drönare närmar sig, avlöser med sina lågmält frasande vingslag de som i ilfart just swishat ur mitt blickfång. En mycket tätt sammanhållen konstellation trollsländelika drönare alla med ett vingspann på närmare en meter har anlänt, fyller med knaster och fras ut den tystnad som råder. Synkade som en flock flyttfåglar och samordnade, med vad som ger intryck av att vara ett kollektivt medvetande söker de av omgivningen. Några av de grönskimrande maskinerna gör en avstickare in bakom gården på andra sidan. En bil som jag kort innan tyckt mig höra rullar snart ljudlöst fram bakom hörnet i glipan mellan huslängorna. Utslagen med stendöd motor glider den helt nedsläckt tyst ner i diket och sedan smidigt vidare djupt in i det täta buskaget på andra sidan vägen. Jag kan tydligt höra hur några grenar knäcks av bilens framfart, men sedan hörs inget mer. Inget mer än väggurets monotona tick tack kan svagt urskiljas bakom mitt bankande hjärta och alla de skenande tankar som denna händelserika morgon genererat.

Avstickarna återvänder så tillslut till gruppen. Bara några ögonblick senare bryts abrupt den tystnad som råder av ett ihärdigt ljud från bilens signalhorn. Visuellt, för mitt inre, gestaltas i ett ryck av förskäckelse föreställningen om vad som kan ha hänt. Bilden av föraren som död eller medvetslös kan antas ha fallit framstupa över ratten lyser upp synkront med pulsens slag och flimrar som om malfungerande synapser förorsakat ett glapp nånstans där inne i mitt dunkande huvud.

I den tidiga morgonens tystnad når ett genomträngande ljud som detta långt, kanske ända bort till Älvsborgsbron och de märkligt konstruerade tyst flygande marodörerna med sina dubbla, ådrade och vackert transparenta vingar såg sig kanhända därför nödgade att återvända till platsen för deras brott. Föraren i den signalerande bilen riskerade att störa dagordningen och måste fortast möjligt tystas. Det är i alla fall vad jag antar...

Utbrytarna, ser måhända inte rött, men de hade under stor tidspress ett uppdrag att slutföra. Svårt att bedömma men kanske kunde också en maskin känna stress. Det är i alla fall så jag tolkar det som sedan hände. Först tycks en enhet under några ögonblick vara i osynk med kollektivet och inte nog med detta, när detta upptäcks tar den på eget initiativ det förhastade beslutet att släcka ner sin processor. Minst sagt förvånande struligt alltså och innan den nedsinglande delvis självstyrande drönare som fallerat når marken har den gått upp i rök. Jag ser allt detta mycket tydligt. Ur en av dess artificiella "artfränders" fasettögon kom en fokuserad stråle energi och snart har ett helt knippe kanske ett hundratal av dessa strålar träffat sitt mål. Några sekunder efter det att maskinen stängt av i stället för att låta någon ta över tycks den ha försvunnit som i tomma intet. Den hade tillintetgjorts på ett ögonblick, så vitt jag förstår förgasats. Med halvöppen mun står jag där storögt stirrande i närvaron av en hop mördarmaskiner och detta märkligt nog utan minsta tanke på den fara jag just nu befinner mig i, som om jag halvaken lyckats med bedriften att distansera mig till en mardröm. Det tog ett tag, men röken hade snart försvunnit helt i morgonbrisen. Insidenten med den fallerande drönare hade överstökats och jag ser nu att de övriga i utbrytargruppen tillsynes obekymrade fortsätter sin färd i riktning mot den signalerande bilen.

Likt senhöstens många svältande flygfän som av hunger dras till odören från de avskrädeshögar som frodas kring vissa sopstationer, så drogs dessa, de trollsländelika drönarna till den signalerade bilen. Ryttlande likt rovfåglar över sitt byte zoomade de in källan till den irritation som de känt.

Inte ens en minimal störning av dagordningen kunde tydligen accepteras av den AGI som numera utan mänsklig inblandning styrde och ställde med de flesta skeenden, stora som små, på vår bräckliga planet. Att också en fjärils vingslag kan inverka på de större skeenden den styrde och ställde över var säkert mycket problematiskt. Helst skulle ju slumpen inte ges något utrymme alls. Med sitt nedkylda intellekt valde den att handla utan de miljarder beräkningar som skulle krävas för att bättre kunna förutsäga utgången av den smärre incident som inträffat. Den gjorde således utan pardon med blixtens fart slut på både föraren och bilen.

Buskaget lyser upp simultant med en snärtig smäll, som om jag inte vetat bättre mycket väl skulle kunnat ha tolkats som ljudet från ett nära blixtnedslag. Bilens kaross sjunger som gonggongen i en fight mellan två kombattanter och det ljud som riskerade att väcka uppmärksamhet tystnar efter ett par sekunders obehaglig dissonans.

Till utseendet och funktionellt var de mekaniska flygfäna mer jämförbara med trollsländor och den flygförmåga dessa besatt än med de ilsket surrande och i jämförelse förhållandevis klumpiga drönare som jag tidigare sett flyga över huslängorna.

Tiden är ur led och i mitt inre råder kaos. Den bitande kylan har åter frostat gräset på gården, som om våren med detta tydligt visade att den ville ta ett steg tillbaka. Tillbaka, till tiden före allt det hemska. Det vitfrostade gräset ger ett närmast vintrigt intryck och genom glipan mellan skutglasen kan jag känna hur ett isande drag tränger sig djupt in i både ben och märg. Huttrandet i kylan blir i chocken över vad jag just bevittnat till något annat och när jag märker hur jag skakar tar jag filten som en kåpa över axlarna.

Adrenalinet har kickat in med full styrka och jag är klarvaken, men där ute i det skumma gryningsljuset utspelar sig ett scenario som mest liknar en märklig mardröm man inte kan vakna ifrån. Den där känslan av att jag befinner mig mitt i en mardröm vill inte ge med sig. Livet kan te sig så ibland och detta är något som jag liksom många andra, i några av livets mer traumatiska skeenden fått uppleva, men detta var ändå tveklöst utan jämförelse något exceptionellt.

På avstånd hörs något explodera och nere vid vattnet på andra sidan älven basunerar en av stenabåtarna ut en varning. Dess signalhorn ljuder med samma intervall som den varningssignal som normalt bara hörs kl. 15.00 en gång i kvartalet första måndagen i månaden, men falsklarmen hade duggat tätt den sista tiden och ingen brydde sig längre. Kommer ihåg hur allvarligt man tidigare sett på detta att larmen till allmänheten var opålitliga. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta, men numera tävlade nyhetsutsändningarna mest om bästa falsklarms skämtet...

Förändringarnas vindar blåste åter upp till storm. Pandemin som till allas lättnad avklingat skulle åter komma att skörda sina offer. Den hade legat och pyrt, glödande gömt sig i marken och skulle åter till allas vår förtvivlan blossa upp med förnyad styrka. Konsekvensen blev den att de flesta förr eller senare drabbades och någon immunitet mot det snabbt muterande virusets framfart tyckes inte vara möjligt. Sjukdomen hade blivit till ett ständigt närvarande gissel som likt influensan med jämna mellanrum återkom. Den allt mer elakartade symtombilden hade gjort att allt fler strök med och detta i en allt lägre ålder. Om man inte gick under som en direkt konsekvens kunde de indirekta följderna i ett samhälle som detta bli minst lika ödesdigra. Utan pengar var det förr eller senare kört och den enda hjälp som fanns att få var de facto dödshjälp...

Kan inte glömma han den där människan jag vände mig till när jag just hade förlorat allt jag äger. Han som jag betalade för att få hjälp och som försökte trösta mig med orden " men i Sverige svälter man inte i alla fall" ... Kände mig både krängt och provocerad, men höll masken. Ord som, " du kan fan flyga och fara dit pepparn växer eller vart fan du nu kommer ifrån" poppade upp i mitt medvetande, men dessa ord förblev outtalade och inget ont sades till honom, han den där parasiten på oss svaga människor. . Så som jag kämpat för mitt och andras liv var jag inte förtjänt av en hjälp värd namnet? Det han sa stämde inte då före pandemin och gör så än mindre nu efter det att ondskan, fan och hans moster, eller vad jag nu ska kalla dem, drabbat oss med alla sina görande och låtanden. Så är det!

Stenabåtens signalhorn fortsätter basunera ut sin varning, men upphör efter ett tag och sedan hörs inget mer, inget mer än tystnaden. En del fönster lyser i den annalkande gryningen, men ingen ger sig ut för att ta reda på vad som har hänt. Inte så konstigt kanske om fler än jag bevittnat det mycket surrealistiska scenario som just utspelat sig. Sätter på tv:n men inte ett ord. Bara en massa om den pandemi som tärt så hårt på oss alla att en sorgsen uppgivenhet dominerade, låg som ett kvävande lock över livets låga.