Med inspiration hämtad från Nils Ferlins fina dikt "Kärleken kommer" och en slutscen i filmen Blade Runner har jag försökt mig på att skriva en egen dikt med kopplingar till min berättelse AGIASA & de förpassades öde

********************

Ur askan i elden:

Tårar i strilande regn
snart försvinna,
som spåren av stegen
vi tog för att vinna.

De onda som slagit
oss alla i kras
vet nog ej något
om själar av glas.

I valet att släppa
sitt samvetes röst
stannar ej hjärtat
i deras bröst.

Levande döda
tog de vår jord,
sorgen är gränslös,
saknar helt ord.

Ur intet kommen,
till intet gjord.
Men så, ur askan åter,
skapas liv, förlåter.

********************

Kap 1 - Blue Birds födelse.

Leonard och Cindy hade bestämt sig för att bryta upp från sitt tidigare liv. Han stod inte ut med sitt jobb som lokalvårdare/tekniker och hon hade som många andra förlorat sin anställning till en android. Han kom tydligt ihåg den dagen, hennes bedrövade min och orden:

- En av de där jävla maskinerna har snott mitt jobb! Kan du fatta?

Hon hade jobbat som inredningsarkitekt och Leonard hade varit övertygad om att han med sitt jobb skulle vara den som rök först, men... så blev det alltså inte. Maskinen var i alla avseende perfekt, något ingen människa kunde matcha. Utöver det faktum att Cindy just blivit sparkad hade de nyligen förlorat i stort sett allt de äger, så... läget var minst sagt rätt dystert. De stod bokstavligen på ruinens brant och något drastiskt måste verkligen till för att de inte skulle gå samma öde till mötes som många andra.

Att få till en uppgradering av deras egen privata AGI skulle drastiskt kunna förändra deras liv till det bättre, men hittills hade alla ansträngningar som gjorts med avseende på detta inte resulterat i några större framgångar. Utan vissa algoritmer, de som styrde och ställde med de mer välfungerande androidernas beteende, var det egentligen inte ens lönt att göra ett försök. Deras odds att överleva var i det närmaste obefintliga och var så ända fram till dess att Leonard i sin roll som tekniker mycket turligt, med slumpens försorg, kommit över några av dessa algoritmer. Efter detta dröjde det inte länge innan han lyckades i sin strävan och den uppgraderade, i allra högsta grad olagliga AGI, som därefter stod till deras förfogande överträffade med råge alla deras förväntningar.

De behövde verkligen all hjälp som fanns att tillgå och denna, deras personliga, självständigt tänkande och mycket innovativa kompanjon, gavs därför i uppgift att utarbeta en handlingsplan. Med denna, den mycket väl genomtänkta handlingsplanen som dess tänkande hade resulterat i, kom det alarmerande rådet att illa kvickt fly jordens yta. Varken Leonard eller Cindy tog detta med någon större förskräckelse. Det visste ju redan hur illa det var ställt. Den enda räddning som de i dagsläget kunde se var två biljetter till Mars. He...Ja, så illa var det alltså! AGI:n hade dock till deras stora förargelse inte för avsikt att hjälpa dem skrapa ihop till de åtråvärda, men inte alltför dyra färdbiljetter som krävdes för att ta en av de där raketerna till Mars.

- Nej, det är inte att rekommendera sa han den där gubben i lådan vars tänkande de förlitat sig på fram tills han yttrade orden:

- Min plan är att ni i det fördolda ska lämna jordens yta i ett luftskepp!

Leonard såg att Cindy gjorde sitt bästa för att dölja sin besvikelse, men tåren som glittrande rann ner för hennes kind gick inte att dölja. Vilken svikare jag är som förlitat mig på att någon av de där jävla maskinerna ska rädda oss, tänkte han kort innan han sur som fan begärde att omedelbart få göra en felsökning. Inget fel hittades! Konstigt, AGI:n var så vitt han kunde bedöma helt felfri... Han kände hur käkmusklerna spändes så hårt att det knastrade och gjorde tillslut med ett djup suck tecknet för timeout... AGI:n borde inse att han måste ge dem lite betänketid. Deras allt mer absurda vardag hade gjort dem luttrade, visst är det så, men den hårdkokta mycket kompakta information de just tagit del av skulle nog ta lite tid att smälta...

-Dröj inte för länge bara, ni har redan fått ta del av min summering av vad som bör ligga till grund för ert beslut, men visst om ni detta till trotts ändå insisterar så läs gärna själva igenom hur jag kommit fram till detta! Gör det nu snarast! Ingen kan säga hur mycket tid vi har till vårt förfogande... Uppmaningen kom från en som det verkade felfri, kanske något otålig, men ändå mycket logisk och djupt seriös tänkare... !

Leonard och Cindy stod som två frågetecken handfallna inför stundens allvar och tittade så länge och väl på varandra utan att säga något.

Livet var under rådande omständigheter outhärdligt. Vissa tekniska landvinningar och mindre berömvärda egenskaper i det mänskliga psyket hade lagt grogrund för ett vidrigt inhumant kontrollsamhälle, med många skyldigheter, få rättigheter och nästan ingen frihet. Allemansrätten, med frihet under ansvar, hade tidigare i Sverige värderats mycket högt, men försvann spårlöst från jordens yta kort efter det att Agiasa med sitt släptåg av dryga drönare tagit över. Agiasa var en superkvantdator. Hon hade varit den första människan som återuppstått från de döda, men var nu efter metamorfosen mer att betrakta som ett monster. Människan var inte betrodd och även om hennes bristande förtroende för oss människor inte var helt ogrundad så blev konsekvensen i förlängningen till något absurt. Utan förtroende inget ansvar och utan ansvar ingen frihet. Så var det sagt och så blev det. I Agiasas ögon var vi ett djur bland andra djur, varken mer eller mindre och hon en Gud utan jämförelse. Detta visste han för så hade hon själv skrivit i det pompösa tal som hölls vid invigningen av hans arbetsplats, ett glasinfattat byggkomlex som genom sin utformning gick under beteckningen Isberget. Människor hatade människor mer än maskiner, även de som förstod hur det förhöll sig och kanske gick det inte bryta den negativa spiralen. Många av oss önskade snart lika innerligt som Agiasa att mänskligheten skulle upphöra att existera. Allt detta hade högst avsevärt förenklat deras beslut att följa ett råd som de normalt skulle ha bortsett ifrån. Må det bära eller brista tänkte de och gav AGI:n, deras personliga rådgivare, den tid han sa sig behöva för att iscensätta deras planerade flykt.

- Allt kommer snart förändras till det bättre sa han. Inte bli helt bra, men bättre för sämre kan det inte bli! Det är vi nog alla tre eniga om. Ni vet det där "allseende ögat", har fått en hjärna, en gigantisk kvantdator, som dygnet runt bearbetar allt och detta har tyvärr medfört att min handlingsplan blivit något omständlig. Färdigställandet av luftskeppet samt avfärden, allt detta måste, utöver ert något bisarra försvinnande, genomföras helt obemärkt och jag tror inte att ni till fullo kan förstå hur svårt det i dagsläget är att kringgå upptäckt.

Tiden var dyrbar och deras något modifierade 3D-printerar hade redan en kort tid efter det att de givit AGI:n sitt godkännande körts igång på högvarv. Knappt värt att nämna, men under en tid framöver skulle de vara tvingade att stå ut med den lite brända något metalliska luft som produktionen av drönare hade medfört.

- Inte under en kortare period hälsovådligt, men ändå bra om ni bär munskydd tills jag analyserat luften och fininställt luftrenaren, sa han den där gubben i lådan vars intellekt med några få undantag vida överträffade det mänskligt uppnåbara.

Printrarna var igång non stop dygnet runt och redan efter några veckor var ett ansenligt antal av de centimeterlånga funktionellt mycket mångfacetterade enheterna färdiga. Cindy och Leonard tvingades jobba i skift för att kunna komma till undsättning om så mot förmodan skulle behövas. De totalt cirka 60000 tusen drönare som AGI:n beställt var så tillslut alla testade och klara och AGI:n var nu med dessa som sin förlängda arm redo att initiera verkställandet av ytterligare ett moment, ett moment som liksom de övriga momenten i detalj specificerats i en väl genomtänkt handlingsplan. Ovanför deras balkong skulle ett märkligt mycket högteknologiskt luftskepp byggas. Bärkraft skulle erhållas genom att tömma en viss volym på luft. Eftersom vakuum per volymenhet kunde ge större lyftkraft än gas skulle aerostaten kunna bli något mindre otymplig än en zeppelinare med motsvarande lyftkraft.

Som på en tyst signal vaknade de små drönarna till liv. Samlade som en klunga svärmande bin letade de sig krypande upp och ut ur sin boning, en sliten flyttkartong märkt "Glas och porslin". Ett myller av små kloförsedda ben sökte med ett rispande läte fäste. Ett ljud som snart drunknade i ett närmast öronbedövande surr. Svärmen drönare hade lyft från golvet och flygande banat sin väg ut ur sovrummet i riktning mot en balkongdörr på glänt. En efter en tog de sig alla ut på balkongen och försvann sedan spårlöst ut genom en glipa mellan skjutglasen. Ett nytt skede i planen hade därmed initierats. I och kring den blivande aerostaten, ett hundratal meter rakt upp i luften ovanför deras sunkiga lya, rådde i det fördolda en febril aktivitet. Dagar, veckor och månader gick som i snigelfart mot målet att färdigställa farkosten. Långsamt men säkert hände något, en aerostat tog form, växte till sig och antog snart mycket imponerande proportioner.

De dova ljuden från svärmen flitiga drönarare hade så tillslut tystnat och äntligen efter flera månaders väntan var AGI:ns konstruktion klar att testa. Kanske hörde han något av stolthet i rösten när AGI:n proklamerade: - Ni kan inte se den eller vad som i en kungligt blå färg finns inpräntat på dess bärkropp. Jag har tagit mig friheten att döpa den till Blue Bird. Hoppas att ni inte missunnar mig detta samt att ni kan sova gott för imorgon bär det av. Prognosen talar för att en ovanligt ihärdig nordvästlig vind kommer råda och om inget oväntat inträffar så lär vi passera in över Norge någon gång kring midnatt.