Jag vet att du minns
Skogarna utanför ditt hus,
Du minns dom fortfarande
Stigarna som kryssade fram, små
musgångar bland blåbärsris,
små minnen av alla andra
andra gånger ni
sprungit, gått, snubblat, skrikit,
där.

Du minns den, myrstacken som gömmer sig,
där längst ner på den enda stigen
stor nog att cykla på, just där den kränger till
som för att skydda dom mot er framfart
Jag vet att du minns, att du var orolig
rädd, att krascha in i den, du bromsade
men du ville inte bromsa, jag vet att du minns

Du minns de, skogarna, hur de tycktes oändliga
som att stigarna var en lina du balanserade på
Du minns, du tänkte, tar du ett enda, ett litet, steg åt fel håll
så kommer du ramla av, och falla ut i det där stora.
Du tänkte, du kommer bara fortsätta ner i djupet.
De kommer aldrig hitta dig, du minns
du älskade det, doften av mossa, känslan av fara,

Du minns snön, när den föll,
Hur den la sig tjock över allt, suddade ut
konturerna, lät er måla världen på nytt.
Hur den lät er ta nya steg, låta stigarna
kränga annorlunda ett tag.
Fortfarande samma mål, samma start
men ni gick vänster om trädet vid myrstacken
ni smet lite djupare in i skogen vid korsningen.
Det kändes förbjudet på något vis
Som att någon skulle kalla på polis.

Du minns våren, när snön smälte, när
skogen pulserade i väntan
Du minns den, jag vet det, du minns
hur stigarna sakta kröp fram från snön
och nu gick de där de alltid gått,
till höger om myrstacken,
Allt var i sin ordning igen.
De hade bara väntat där.

Andra fötter springer där nu
Jag vet att du tänker på det ibland
Andra kryper fram mellan de där flyttblocken
de som känns onaturliga, som att gud själv
inte kunnat placera dom där
jag vet att du undrar, om deras händer också
hittar den där fläcken av sten man kan ta tag i
Den där fågelholken som gör att man plötsligt
kan ta sig hela vägen upp
plötsligt kan stå där på toppen av världen
den lilla världen som är kvar där
där i din skog,
den utanför ditt hus,
den som du minns
Jag vet att du minns