Åter står jag där på balkongen, det just inträffade till trots. Min käresta sover ännu gott, ljudligt snarkande och balkongdörren bakom min rygg har därför av förståeliga skäl stängts. Några av gryningsljuset första strålar letar sig ner mot marken och in på gården. Först sneglar jag kisande upp mot ljuset. En mycket vacker, lite märklig syn möter då min blick. De spridda molnen har liksom hopat sig till vad som i det blodröda gryningsljuset mest av allt liknar ett brinnande kors. Som om någon från himmelska höjder sänkt ner detta, det brinnande korset, för att lite bättre kunna se vad som händer. Det är naturligtvis inte vad jag tror, men med den mycket realistiska illusionen brinnande i mina ögon och det just inträffade scenariot med de trollsländelika drönarna i bakhuvudet blir jag på det emotionella planet ändå osäker. Det är ju inte helt ovanligt att moln ibland kan formera sig till något igenkännbart tänker jag så tillslut och har snart med detta, mitt något mer förnuftiga tänkande, återfått fattningen. När jag efter en längre tids meningslöst stirrande kommit till sans och sänker min blick anar jag att något är i görningen. Där nere på andra sida gården råder en febril aktivitet. Några civilklädda snubbar i tjänst eller ett kriminellt gäng, vad vet jag, folk jag aldrig tidigare sett, har kommit på besök. Dessa lyckas utan problem ta sig in i några av uppgångarna och... Vad är det jag ser egentligen? Jag är osäker, men en av dessa ser ut att vara beväpnad. Japp så är det! Och när jag gnuggat sömnen ur ögonen klarnar bilden. Samtliga tycks vara beväpnade. Snett över ryggen hänger de där nya lasrarna som jag läst om. De som för en billig penning utan större risk mycket enkelt kunde anförskaffas om man så önskade. Ett vapen som i detta myller av söndrade själar snart dödat nästan lika många som det muterade virusets framfart. Något är definitivt i görningen, men va fan håller de på med? Ut ur huset hämtas människa efter människa och inte nog med detta dessa individer bärs tillsynes livlösa ut på bår. Omsorgsfullt har man bäddat in de som bärs ut på gården i en värmande mörkgrå filt. Vad som förbryllar är att både fötter och huvud skyls. Kan omöjligt ta in eller riktigt greppa vad jag ser. Ingen verkar ha överlevt. Bekräftelsen på mina välgrundade farhågor kommer som i en mardröm. På andra sidan gården kan jag tydligt se hur en livlös kropp trillar av båren som den bärs på och i en kortvarig illavarslande tystnad hörs också dunsen när kroppen tar mark. Några fiskmåsar hade vildsint gått till attack och med en fenomenal flax prickat mitt i plytet på en av dessa suspekta individer, en individ som då hukar och obetänkt i en grimas med ena handen släpper sitt grepp om båren. De flygande marodörerna lämnar nöjda med vad de åstadkommit platsen för deras brott och en illavarslande tystnad råder åter, men bara fram till nästa räd mot de potentiella äggtjuvarna. Lite märkligt att de redan gått igång med sitt aggressiva beteende. Inte ens maj månad och kan inte tänka mig att någon av dom hunnit lägga sina ägg. Marodörerna som vanligtvis huserar med sin avkomma på taket bara några få meter från där jag nu sitter är ju inga pingviner direkt. Fåglarna som med sitt skränande kan väcka ett helt kvarter före fyra en söndagsmorgon tycks lysa upp med en oförklarlig kallt blågrön nyans. Hur detta kan vara möjligt i det varma gryningsljusets går inte att förklara, men jag försöker ändå intala mig att de flygande marrodörena inte är något annat än simpla måsar alltså de flygfän som jag, " he who awakens the seagulls and with them the whole neighbourhood" innerligt hatar. Vad som i ett ögonblick tveklöst nu för evigt etsat sig fast på min näthinna är åsynen av en blek naken kropp som ligger kvar i en onaturlig ställning. Kan svagt höra mumlet av vad jag förmodar är en förbannelse av måsarna tilltyg. Den döde, en person som bara för några få dagar sedan sågs leka med sin dotter ett fåtal meter ifrån där han nu ligger utan tillstymmelse till liv rullas brutalt upp på båren av den andre bäraren. Helt uppenbart sur som fan över sin kompanjons brist på självbehärskning manar han med några mycket vilda gäster på sin kollega till att avbryta tramsandet med måsskiten i ansiktet. Lite motsägelsefull i sin okontrollerade aggressivitet kan man tycka.

Jag slänger i väg ett sms till jobbet och går sedan och lägger mig utan att säga ett ord till min käresta. Tredje gången gillt och rycket som normalt bara inträffar när man somnar med risk för att falla uteblir. Efter min komalika djupsömn vaknar jag i mörkret på kvällen samma dag och hör då att min käresta sover djupt. Hon måste få veta vad som har hänt och jag vänder mig om i sängen, men har inte hjärta att väcka henne med ord om att vår situation nu är värre än någonsin tidigare.

Tellus har, med allt och alla, vår sunkiga lilla lägenhet inkluderad, hunnit snurra ett trekvarts varv runt sin axel innan jag vaknar. Efter midnatt sitter jag där igen på balkongen och sippar mitt kaffe. Jag har inte varit vaken i mer än några få timmar, men är trött, så in i Norden förbålt trött. Då och då slumrar jag till några minuter, men kan omöjligt sova någon längre stund, inte så konstigt kanske mot bakgrund av att min dygnsrytm totalt kvaddats samt allt det märkliga som just inträffat. Från och till något tvivlande på att jag är vid mina sinnens fulla bruk stirrar jag tom i bollen ut i nattens mörker. Med viss fördröjning når de v-formerade flockarna flyttfåglar mitt medvetande, säkert flera tusen, men de är fan inga flyttfåglar. En v-formerad hop svagt självlysande flygfän sveper in över gården. Inga AI drönare heller! Definitivt inte! Det ser jag direkt. Måsar? Kan det vara möjligt? Genmanipulerade eller något och i v-formation! Fågeln i spetsen av v-formationen tycks lysa något starkare än de övriga. Att manipulera gener är lättare än någonsin och förmodligen låg några av de gener som genererar mareldens bioluminiscens bakom måsarna självlysande kroppar.

Jag känner kort, men bara knappt ett ögonblick, hoppet spira. Någon som vill jävlas lite kanske, men mer lär det inte bli. En motståndsrörelse värd namnet kan inte uppstå i ett samhälle som detta. Det vet jag redan. Det känns ändå bra, lite som om en själsfrände just gett Agiasa fingret...

Jag vrider mig lite och försöker räta på ryggen, men ger upp. Det tycks vara stört omöjligt att sitta bekvämare än detta och den molande värken har börjat gå mig på nerverna. Tillslut reser jag mig upp och går in genom balkongdörren för att släcka lampan i fönstret. Sedan går jag tillbaka och sätter mig som om jag hade glömt hur jävla obekvämt jag just suttit. När jag väl har satt mig känner jag dessutom effekten av allt det där jävla kaffet men orkar definitivt inte resa mig igen och sitter sur på mig själv både obekväm och pissnödig kvar.

Att jag ännu inte med säkerhet vet vad som har hänt har ytterligare spätt på min inre oro. När jag frusen med molande värk i både kropp och själ, mumlande vrider och vänder mig som en osalig ande, flaxar en granne till måsarna, en i mitt tycke mer älskvärd fågel upp ur sin dvala från taket där ovan. I anspänning och ur balans medför detta att jag rycker till och sedan tappar koppen med kaffe på vår mest älskade golvbonad. En blåvitrandig trasmatta som varit med rätt länge och som nu något sliten fyller funktionen att täcka balkongens fula lite skrovliga och vintertid mycket kalla golvyta. Med ett kras går min trotjänare guldmuggen i tusen bitar och som i slowmotion, kan jag för mitt inre se hur det fettbemängda kaffet sprider sig över trasmattans luddiga yta. En matta som till råga på allt nyligen tvättats... Typiskt! Sicken oflax! Jag kan inte låta bli att småle åt min undran om korpfågelns närvaro fört otur med sig. Inte likt mig det där att tänka så.

Mitt lättdistraherade inre, det emotionella dravlet inkluderat, tycks hjälpa mig att hantera den mardröm jag nu befinner mig i. Mindre mer lätthanterliga problem ges plats på de större mer svårhanterlga problemens bekostnad. Inte allena något positivt så klart, men ändå en fördel om alternativet är panik.

Nu först märker jag att himmelen har mörknat, som från ingenstans hade de kommit, de tunga regnmolnen. När dagen just skulle till att vakna letade sig mörka skuggor in över gården och snart hördes den första smällen. Efter detta följde en öronbedövande kakafoni av smattrande hagel till ljudet från kanske ett hundratal simultant utlösta billarm. Isbollar några stora som tennisbollar bucklade till bilarna på parkeringen. Normalt hade detta garanterat föranlett att en och annan idiot gett sig ut för att rädda sin älskade bil från att förstöras, men inte en dag som denna.

Himmelen lyser upp och slocknar. En bomb har briserat högt där uppe i stratosfären. All elektronik har upphört att fungera. Endast mörker och tystnad råder för ett tag.

Något lommhörd kan jag svagt höra vattnet porla från kranen i köket. En blöt värme sprider sig och snart kan jag känna stanken. Den vidriga odören av urin sticker till i näsan som för att informera mig om vad som kan hända när man drar åt en kran för hårt och av lathet dröjer med att byta packningen.

Frånvarande, som försluten i mitt tänkande och trött, så in i norden förbålt trött, tar jag inte längre så stor notis om min omvärld. En fågel har obemärkt landat på det sluttande taket ovanför vår balkong. Jag huttrar, mumlar, vrider och vänder mig, men är som uppslukad av mitt inre och således ovetande om dess närvaro. Två vaket pliriga små ögon gnistrar till, blickar nyfiket ner på mig, men fågeln kan omöjligt förstå vad den ser. Den vet nog inte ens varför den sitter där den sitter! I alla fall om det är så som jag förmodar dvs om den gjorts om till en sån där levande drönare som man visade på TED talks för några år sedan.

Mycket djupt försjunken i alla mina grubblerier kommer jag om och om igen fram till samma slutsats och kanske för tusende gången i rad kan jag åter utan minsta tvivel konstatera att den nya världen inte tål en närmare granskning.

Mitt oförsiktiga experimenterande med botox har medfört att jag har förlorat en del av min förmåga att med miner uttrycka vad jag känner och tror inte att någon, ens min sötnos, älskade tvillingsjäl, längre kan se vad som händer i mitt inre. Ensamt! Så in i Norden förbålt ensamt!

Det minsta skjutglaset med en bredd på bara några decimeter står vidöppet och dess vackert frostade kanter tycks några sekunder gnistra i blågrönt. Undrar först om hjärnan min, den valnötslika, den med ett skyddande skal som folk i årtionde försökt knäcka, just spelat mig ett spratt. Jag vill inte blunda men mina ögonlock är tunga som bly och allt försvinner för ett tag i mörker.

Något händer så tillslut, tystnaden bryts och jag vaknar till. Något som trippar på taket hörs lyfta och myntet trillar som en skänk från ovan ner i min trötta hjärna. Jag vet vad det är för varelse som kommit på besök!

Bara några få vingslag senare landar den med en dov duns på det omgivande balkongräcket och efter detta hörs ett mer distinkt ljud av kloförsedda fötter som tappar rispande mot ett metalliskt underlag.

När jag nyfiken öppnar mina ögon ser jag att de frostade kanterna på skjutglasen närmast glipan har återfått den blågrön skimrande nyansen.

Nä men du, vad häftigt, min tomma blick fylls av liv. I glipan sitter nu plötsligt en av de där måsarna, som med mareld i blodet förtrollande vackert sprider sitt kalla ljus över de omgivande skjutglasens frostade kanter.

Utan problem slinker den med ett vingflax in på balkongen och upp på bordet. Vaggande likt en pingvin tar den kort därefter några klumpiga steg mot mig och hoppar sedan jämfota upp på min bok Vita döden, en bok som hopslagen placerats där jag vanligtvis ställer muggen med kaffe.

Mina ögon söker granskande dess intensiva blick och jag kan bara inte motstå frestelsen att sträcka mig för att snudda vid dess näbb. Min darrande hand letar sig in över bordskanten, men försiktigt, trevande och nästan omärkbart, allt för att inte skrämmas. Fågeln som orörlig nu mörknat nästan helt tycks inte bry sig om människohanden som närmar sig. Märkligt! Den visar inte minsta tecken på att vilja fly!

Mina ögon har anpassat sig till nattens mörker och jag ser så pass bra att jag lugnt och säkert kan stryka den lite lätt över näbben. Konsekvensen av min handling blir som väntat förtrollande vacker. Dess näbb lyser upp i en starkt blågrön färg, som om den simpla måsen var kommen från en annan värld. Nästan i samma ögonblick burrar den upp sig och lyfter sina vingar, som för att flyga iväg men stannar upp och poserar med vingarna formade till ett lysande segertecken.

Min verklighet och mina drömmar flyter med detta samman! Surrealistiskt! Jag vet faktiskt inte alls vad som hände, men i nästa ögonblick är den borta. Antagligen har jag drabbats av någon form av blackout. Att jag från och till förlorar mitt medvetande är inget nytt, men ändå alltid lite läskigt och ofta till stor förtret.

Tårögd tar jag några djupa andetag och blundar. I mitt inre mörker skenar tanken bort från här och nu, min plats på jorden strax före vad jag förmodar blir ett snöpligt avslut på allas vår existens.

Mänskligheten lär inte gå under så som många förväntat sig. Alltså I en gigantiskt smäll. Personligen har jag alltid trott mer på att allt tar slut med något som kan sägas motsvara ett oansenligt litet pip och vad jag kan förstå är det också så det kommer att te sig, det mycket snöpliga slutet på allas vår existens.

Dåtid och nutid tycks liksom dröm och verklighet smälta samman, ter sig näst intill oskiljaktiga. I mitt från och till ganska monotona jobb, i kylan, fukten, den molande värken och alla jävla maskiner som tagit över matas i drömmen en hungrig Spinning Jenny.

En maskin från den industriella erans begynnelse som hetsigt tuggar i sig allt bara för att sedan i mammons och marknadskrafterna tjänst kunna spy ur sig det som folket efterfrågar.

Som livegen slavar jag fast i dess klor och maskinen tycks suga all musten, den med allt mitt hopp om ett liv värt att leva, ur min arma själ...

Sorgligt, men med denna föreställning kan jag tydligare än någonsin se både början och slutet på den era som präglats av mänsklig aktivitet. Trodde ett tag att pandemin med allt vad den medfört var början på slutet, men nu vet jag bättre. Den bakomliggande orsaken till att vi nu tycks gå mot vår undergång kan härledas till skeenden långt innan dess.

Hur skall vi människor orka fortsätta existera i en värld som är så mardrömslik som denna?