På vägen mot kyrkan gick de förbi hyreshuset där hon
hade bott. Gardinerna hängde fortfarande kvar i sovrumsfönstret som vette mot parkeringen.  Liksom livet i övrigt såg det bra ut utåt. Ingen kunde ju ana att bakom fönstret fanns en lägenhet i uppror, på väg att tömmas på sitt spröda innehåll.

Hon kunde för ett kort ögonblick minnas silhuetten av hennes huvud som skymtade bland blomkrukorna för att se dem komma från tåget. Hon kunde känna hennes förväntan över att få träffas igen, kunde se hennes lilla kropp gå mellan köket och sovrummet...
Vad hade den där förväntan bestått av egentligen..

En våg av sorg vällde genom hennes kropp, slog runt i magen och fortsatte vidare upp genom bröstet och fick henne nästan att kräkas.
Saknaden.
Saknaden av den hon alltid saknat.
Nu var den dubbel.

Trottoaren var lång. Hennes två barn gick tysta framför henne och hon drog in snoret som fyllde den vinterkalla näsan. Tårar var det inte.

Blicken fastnade på den blanka, svarta bilen bredvid kapellet.
Hon var stålsatt.