Brudorkide vilar vid hamnen.
Kittlar och samtidigt viskar.
Kramar om mig när det känns som allra värst.
Plockar närhet i distanserad famn.
Kungakrona så elegant pryder domherrens huvud.
I samma stund jag förvandlas.
Till ögonblick av nuets mandelblom.
Lodjuret seglar på strändernas moln.
Kanske gryningen trotsar skymningens eko.
Den jag en gång var, samma som nu.
Men utan gyllene hjortron guld.
Kisar bort mot någon slags horisont.
Självgodheten passerar förbi.
En balansgång mellan nu och då.
Det som kom att segra.
Hyenornas vårklagan.
Inte mig emot.
Smörjer läpparna med lipgloss.
I nattens norrsken månen ruvar.
Det gröna ljuset.
Påminner mig om neon.
Vid ett övergångsställe.
Vid havet.