Två människor, Axelsson och Bergström har inlett ett samtal. De är inte överens om att det är ett samtal, om någon skulle fråga. Men den ena av dem skulle vidhålla att det är ett samtal.
Axelsson till Bergström.
- Det finns inga planer att det skulle kunna fungera så här, medan det ju var tänkt 'så där'.
Bergström till Axelsson.
- Precis, det finns inte på tavlan.
- 'På kartan' heter det.
- Precis.
- Men du sa faktiskt 'på tavlan'.
- Jag håller med. Det finns inte på tavlan.
- Men du håller med i sakfrågan?
- I princip håller jag med.
- Äh, vad?
Här uppstår det en sådan där paus. En paus kan vara lång eller kort, men den har sällan med nycklar på en knippa att göra och en paus öppnar sällan någon dörr ut till förståelsens underbara landskap.
- I princip håller jag med, om jag tillåts tycka vad jag själv vill. Om jag inte får uttrycka mig som jag själv vill, så är jag emot. Men i princip är jag förstås överens om saker vi kan komma överens om.
- Du borde bli politiker.
- Vad menar du med det?
- Du pratar som du har förstånd till.
- Jo, det gör jag förstås.
- Så du håller med om det i alla fall?
- Jo, jag talar som jag har förstånd till. Hur gör du?
- Äh, vad?
Här uppstår det en sådan där paus. Pauser verkar som leva sitt eget liv, ungefär som att skriva in ord i en maskin och hysa hopp om att orden går att spara, till eftervärlden. Bara att ett svart hål i rymden inte tar hänsyn till förhoppningar.