Dikt tillägnad Vizma Belševica (1931-2005)

Hon bär på tidens öga i sin hand

Om sommaren i sitt hemland

På vintern reser hon utomlands

Till värmen för att sola och bada

En sån kvinna kan sin kärlek och svada

Ingen tar ifrån henne sin integritet

Hennes man älskar henne för hennes språk

Han upptäckte sedan att de är så olika

Fast de så envist talar samma språk

På en gata i Spanien hamnar han i ett bråk

Han mötte döden en tidig morgon

När han var på väg hem från en bar

Ihjälslagen av en atletisk man från Madrid

Hon säger "Om man är stor ska man vara snäll"

När hon i sorg får höra talas om detta

Till varje stad hon sedan kommer

Minns hon sin mans andedräkt

Som viskade att hon var så skön

Och en sån härlig och ärlig kvinna

Det sjunger om hennes kärlekssånger

Att de två var både vänner och älskare

Till slut hamnar hon på ett hem gammal och sliten

Och lever på sina minnen från en annan tid

Ett utnött fotografi på sin man

Hon betraktar genom tidens öga

Är allt hon har kvar av hans gestalt

Taleptox Skrev

Den 20221202

<+>

Epilog; Jag döpte en bild jag gjort till Tidens Öga igår. Upptäckte sedan en dag senare utan att känna till hennes dikter innan, att Vizma Belševica skrev en diktsamling 1987 som hon kallade Tidens öga. En unik tillfällighet av likhet som gav upprinnelse till att skriva en dikt.

Epilog II ; ’Time´s eye’ är en bok på engelska från 2003 skriven av Arthur C. Clark och Stephen Baxter. Ytterligare en unik tillfällighet jag upptäckte idag. Tre av varandra oberoende som skrivit om Tidens Öga.