Mamma var kall, varm, kall, varm, kall och varm tills mitt själsliv och mitt psyke krackelerade ut i en gränspsykos. Jag befann mig på ett fartyg som läckte krisartat och jag var 18 år och totalt ensam med min traumachock över att vara så totalt värdelös. Mamma, hon med de kalla ögonen, kastade ut mig och jag befann mig plötsligt i ett vacum av isolering i en etta i ett miljonprogramområde bortglömd både av min omgivning och mig själv. Jag fattade inte hur jävla farligt jag levde och jag hade ingen aning om vad psykisk sjukdom och psykiatri var för något. Telefonen som aldrig ringde. Mamma med sin aningslösa och cyniska optimism.
Syskonen helt upptagna med sina problem.
Vänner, jag hade inga riktiga vänner. Den obarmhärtiga sjukdomsprocessen fortskred och Gud hade hastigt avlidit i en allvarlig välfärdssjukdom. Djävulen och hans demoner var i daglig superkreativ färd med att bryta ned mig, knäcka min självkänsla och isolera mig.
Livet kan vara så mycket grymmare än vad de flesta tror och kärleken kan faktiskt dö till slut och kärleken med för den delen. Mamma, hon med de kalla ögonen, en vidrig människa som inte skulle ha skaffat barn. Pappa, en bipolär multimissbrukare som verkligen lyckades med att förstöra sitt liv i grunden tills det inte fanns något kvar att förstöra och självmordet var den enda framkomliga vägen. Att växa upp i en sådan slags familj var en väldigt långdragen terror och tortyr, en dödsprocess som ändade i en psykos och en desperat cykeltur ned till akutpsyk och doktorer som inte visste vad de sysslade med och ställde helt fel diagnos så att jag inte fick den medicin jag behövde.
Psykosen är en obeskrivligt ond mardröm som jag inte lyckades vakna upp ur under ett år. Psykosen är ett konstant inferno och jag var ingen och ingenting, en kropp som gick omkring och var kraftigt förvirrad under ett år som var en evighet. Pappas destruktiva excesser och mammas kyliga avstängdhet.
Det fanns en tid innan jag fyllde 11 år då jag var en glad pojke som sprang omkring och lekte tillsammans med dom andra glada barnen. Men när min pappa tog livet av sig och jag inte fick någon hjälp med den krisen så drog min själ ihop sig i kramp, slöt sig i sig själv tills allt bara blev mycket underligt euforiskt tyst och tomt. Jag upptäckte en idealisk strategi, en drog, som handlade om att stänga av icke önskvärda känslor. Naturligtvis en djupt destruktiv och livsfarlig strategi, men vad hade jag för val? Jag kunde ha blivit ett våldsamt utåtriktat barn, jag kunde ha krossat fönsterrutor med ett basebollträ och vandrat upp mot stan naken så att det hade ringt ett alarm hos socialtjänsten. Jag kunde ha valt att ha vuxit upp under helt andra och mycket mer mänskligare omständigheter. Jag kunde ha kastat mig framför tåget. Nu sitter jag här mycket långt senare och det enda som riktigt stör mig är ett psykosomatiskt ganska allvarligt trötthetssyndrom som jag har lidit
av i 31 år. Ta mycket väl hand om era barn
och ungdomar. Utan kärlek kan man frysa ihjäl.