Jorden
är en sagostund
av plåt och blåsippor

Dagarna
är sätt att berätta

Våra kroppar
är hållpunkter
i nariga narrativ

Förhoppningarna
är hålrum
i tomheten

Tvekan och tvivel
förvisas till lösa antaganden
och anamnes

Husen
är utskott
på materialitet och härstädighet

Jehovas vittnen
sköter födelsedagar
och julfirande

Hudkostymerna
flockas kemtvättade
över den alltomfattande geometrin

Bönehjulen
gnisslar knubbiga på högplatåerna;
vimplarna smattrar smalögda
i bergspassen

Morskheten
bygger allestädeshet
över vida ytligheter
i rumtidens krumbukter

Plötsliga insikter
hänger
på glaciärtungorna

I dalbottnarna
under Siethagas
och Moarhmmábákti
vilar bergsmassiven ut
i kalla glaciärvattensjöars
tillbakablickar

Förlorade fjällberättelser
stiger fram, uppklädda
och utrymmessnåla,
i binärkodade människorösters
digitala media


Snart
blir snabbt
nyss,
och stegjärnen ligger lämnade
i trädens håligheter

Vi som ska begravas
får rätta ner oss
i leden

Vi
är Jordens mångmunnade
tilltugg

Som döda
ska vi ligga lågt