...besvikelsen över att en möjlig kamrat och god vän,
inte delar ens egna värderingar som under någon tid
excellererat (stavas det med c?) och börjat som ett frö
till något faktiskt möjligt.

För att sedan alltmera tilltaga, så att säga avancera
(stavas det med c?) till någonting mera fantastiskt
och storartat, om blott det så vore möjligt... Tills det
likt en dröm skulle synas

som dags att tala om det för en möjligt förtrogen.
Men lika ofta som en faktiskt finner en eller flera
med liknande känslor och idéer, kan en själv råka
bli något av en sorts

gränsöverskridare och råkat i rena ivern att som
säga 'för mycket'. Ibland går det inte att gå som
katten kring den heta gröten, utan 'det bara måste
omtalas'. Men tyvärr

får det (kanske) inte en förväntad effekt, det möter
inte alltid någon genklang. Ibland blir ens första
trevande bondeoffer, något som möter förfäran och
där får någon att som

kritisera ens förslag på hur att som manipulera
fram en utveckling som skall kunna kullkasta
någonting till synes redan utvecklat och delvis
utvecklande.

Du förstår inte alls vad jag menar? Du vill att
jag steg för steg faktiskt utvecklar till en mera
lättfattlig 'syntes'? Du var själv övertygad om att
det gällde något mera...?

Du vill kunna höra ungefär så mycket att du tror
dig om att kunna utföra projektet på egen hand.
Stjäla idén helt enkelt. Men ser du, ‘den gubben
går inte’, när den som

själv har sina idéer, vill mest veta om du ‘är med
på tåget’ eller inte. Om du så att säga köper såväl
tur som returbiljett. Möjliga löften avlöser möjliga
hot om repressalier ifall

du först verkar påtagligt intresserad men sedan
antyder att du vill ’hoppa av i farten’. Men om en
inspirerad person involverar dig är det nog inte
meningen att du så skall...


o