jag står på snödrivan
huttrande allena halkar jag till
famnen fylld av blytungt ingenting
ropar ohörligt efter liv till varje pris
som en blixt bländas blickarna
för oss bland trängselns ensamma
framträder ur dimman en gestalt
jag anar rörelse i vaga slöjor av
himmelens akvarellnyanser
fram träder nu runt hans huvud
törnekransen som rispar huden
ur smärtans stilla blick
varma klara kärlekstårar
droppar föredöme och tröst
hoppets och längtans rottrådar
väcks och växer till
liv i varje oros mylla