Det var en gång en pojke som hette Jan
som var förtjust i smör. Han hade i och
för sig minst två föräldrar att vara oense om.
De även oense en smula var, vem som till
pojken vore far. Skulle han heta som sin far,
din morfar Sören, Jan-Åke, en tryckare
med färg, Kjell-Sven, eller en blandning av
litet olika namn i en eller annan almanacka.
Så gossen fick kort och gott heta just Sören,
men kallades för Jan, hans pappa hette ju
Örjan. (Är det lunchtid nu, sedan någon tid
tillbaka, ja ja, men ser du inte att jag 'skapar'?)
Hårda mackor, mjukisar, alla skall med, även
om Djurgårdsfärjan inte är en ark just idag,
kan den väl fås att kantra? Nöjesfälten är i
full gång? Håll avståndet, ni fåglar, har ni
inte hört talas om håglöshetsinfluenser?
(Det ordet godkänner programmet, trots att
det just fanns på, medan Kungsträdgården
fortfarande är 'rödlistat' och bara finns på en
karta nära dig?) Jan-Åke var en sådan där som
flyttfågel, som verkade vantrivas eller trivas
med sig själv och tillvaron udda dagar udda
månader, men jämna månader ville han nog
helst bara sova. Trots att Jan, som nog hellre
vill antingen vara flicka för att kunna vara med
i flickscouternas läger. Eller så ville han heta
Lars-Åke, trots att Åke inte gärna kunde lastas
för vad en eller annan Lilian kunde ha sagt och
gjort eller inte. Som sagt, han ville ibland att det
skulle vara smör på smörgåsen och inte i öronen,
samt pålägg av något slag. Inte salami, men någon
paprika eller gurka. Han verkade extra svag för
gröna grönsaker och så förstås äpplen och Päron.
Och inte alls som du förstås skulle komma att tro,
pannkakor eller våfflor med sylt om vimsad grädde.
(Texten skrevs omkring den 24/7 2020
och har legat till sig i utkast alltsedan dess.
Bilden togs vid Södermalmstorg 2010 och
station Slussen byggs febrilt kring än)