Byn drabbades av en av de värsta stormarna i mannaminne natten då Stella kom till världen. Elektriciteten slogs ut. Jordemodern fick förlösa flickebarnet i det dunkla skenet av några få stearinljus. Himlen och omgivningen var som slukad av en månförmörkelse.
Som av ett under avlöpte nedkomsten väl utan några komplikationer. Stella fick sitt namn efter saknaden av stjärnhimlen denna natt. Med vindens skri genom stugans brädfoder och fönstersprång ljöd tösens första försiktiga skrik som den renaste ton i stugan. Träd och grenar hördes braka och knaka där utanför. I kökspannan och spisen sprakade nu elden lugnande. Kitteln med varmvatten stod ännu på plattan.
Fadern, Karl, hade bedjande en bön vankat oroligt fram över golvtiljorna under födsloarbetet. Även om han annars inte var kyrkan särskilt trogen väderlugna dagar. Lättad och med en faders stolthet strök han sin fru Astrid över pannan medan Jordemodern placerade Stella i hans famn.
Stella, vars ögon bar färgen av en stormhimmel med ett stjärnmärke i mitten, växte upp till en gåtfull kvinna. Ofta undrade hon, tyst för sig själv, hur det kom sig att hon inte kunde känna sig tillfreds soliga dagar. Ljuset tycktes träffa henne som ett sting i själ och öga. Gjorde henne ofta rastlös och illa till mods. Först med skymningens dunkel och skugga, dess blåskimriga toner, slappnade hon äntligen av.
Så småningom fann hon sitt jag på jazzhakens svagbelysta scener där hon smälte samman, blev ett, med sin tenorsaxofon och publikens siluetter. Som Dexter Gordon, Body and Soul.