nånstans på vägen tappade jag tron

ett mörker föll över min gestalt

plötsligt kändes allt så kallt

livet sjöng en dyster ton

allt som förut värmde hjärtat

som bortblåst med vinden var

glädjen ej längre fanns kvar

allt var en enda djup smärta

den kärlek jag en gång kände

falnade för att sedan dö

till den jag sa adjö

hjärtat mitt det brände

nu jag inte längre är naiv

kärlek är blott ett ord

av drömmar är den gjord

får inte plats i mitt liv

den kärlek som skulle räcka

fanns ej att få för mig 

kan man tänka sig

att kärleken skulle mig bräcka 

säg vad är kärlek värd

när den så lätt förödas

när känslor så kallt dödas

att klyvas av tidens svärd

så kärlek visa mig vägen

och jag följer ditt ljus

till kärlekens hus

du som är det högsta väsen