1976. (Det ringer på dörren.)
-Hej vi är från socialtjänsten.
-Ja hej...
-Vi har fått in orosanmälningar
angående er 11-årige son Johannes.
Han har setts dunka huvudet i väggen
på skolan varje dag, samt att han
pratar konstigheter på lektionerna.
Hur mår Johannes tycker du?
-Jo han mår bara bra, ja han var lite
ledsen efter hans pappas självmord
men sedan har allting flutit på bra.
-Johannes har också vid ett flertal
tillfällen sprungit ifrån lektionerna
och gömt sig djupt inne i skogen.
-Ja ni vet hur barn kan vara,
de kan hitta på lite vad som helst.
-Har det hänt något mer negativt
den senaste tiden i Johannes liv?
-Ja han har fått en mycket snäll
ny styvpappa och de trivs så
himla bra tillsammans.
(Styvpappan psykar och mobbar
Johannes utstuderat och systematiskt
när mamman är på sitt arbete.)
-Och hur mår du efter allt som har hänt?
-Jag mår alldeles förträffligt bra, jag har min starka tro på Jesus och så har vi köpt en ny bil.
Man måste vara positiv och optimistisk till max här i livet och lita på att Gud fixar alla problem.
-Vi har med en läkare här som skulle
vilja träffa och tala med Johannes,
är han hemma?
(Johannes sitter på sitt rum och har just helt tvångsmässigt haft ihjäl sina två guldhamstrar samtidigt som maniskt upprepar ett mantra en timme att det kommer att gå så jävla dåligt för honom när han blir vuxen. När läkaren kommer in på hans rum så sätter han på sig masken.
Den kvinnliga läkaren frågar hur Johannes mår och då kommer det psykotiska sammanbrottet.
Han vårdas på BUP under en lång period och får bo hos en fosterfamilj under ett år. Mamman bryter ihop och vårdas hon också på psykiatrisk klinik. Det visar sig att Johannes alla syskon är traumatiserade och behöver hjälp. Johannes får äntligen fast mark under fötterna med de funktionella fosterföräldrarna.
Ett helt liv av lidande och problem undviks taxk vare att några personer var vakna och vågade göra en orosanmälan.)