Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett snurrande surrealistiskt kaos

 

Avstängda mammas blick är kall som is.
Det känns som 30 minusgrader i köket.
Den bästa julklappen vore hennes kärlek
men den kommer jag aldrig att få smaka.
Jag heter Helena och jag har kraschat hennes bil på fyllan, gränspsykotisk och fullständigt desperat. Våran lägenhet är en psykiatrisk klinik. Mamma är sjuk och jag är definitivt sjuk.
Jag borde naturligtvis vara inlagd och
få en grundlig utredning men jag tycker
inte att jag är så sjuk och min övriga
omgivning tänker att det ordnar sig nog.
Året är 1983 och på enkronorna står
ingraverat "Det ordnar sig säkert".
Det är julafton och jag sitter rätt så
gränspsykotisk och äter frukost med
en så kallade mamma ignorerar mig
totalt så jag går in på mitt lilla jävla rum
och lyssnar på The Cure och Joy Division,
ett soundtrack till min pågående undergång.
Mamma övergav mig redan i maj 1976 då
min pappa hade valt att avsluta sitt liv.
Tre år senare så är jag schizofrent psykotisk.
Det är någonting som man bara måste
undvika att bli. Mammas blick är kall
som is och jag är definitivt ensam med
mina trauman. Att finnas till är ett allvarligt
trauma. Mamma spelar julsånger på sin
stereo i vardagsrummet och jag flyr ut i
skogen där jag har gömt sprit och stesolid.
Senare på den jävla julaftonseftermiddagen
så tar jag mitt basebollträ och slår sönder
alla fönsterrutor på den idylliska radhusgatan.
Polisen, arresten, förhör, bannor, akutpsyk, psykiatrisk avdelning, omänskliga doktorer, chockdos antipsykotisk medicin, vandra korridor som en zombie som inte kan föra
ett vettigt samtal med psykologen, utskrivning, mamma har skaffat en lägenhet åt mig för gon står bara inte ut längre, flytt och jag är fortfarande gränspsykotisk, alla är jättepositiva och fullkomligt euforiskt optimistiska, allt löser sig säkert, jag sitter i min etta och dricker sprit med stesolid och lyssnar på The Doors och struntar i att ta den antipsykotiska medicinen.
Min psykolog, en man i trettioårsåldern, är oduglig, en fullständig nolla, starka obehagliga suicidtankar, isolering, varför ringer ingen till mig? Den första bipolära manin spolar in som en tsunami och jag är 19 år och jag står definitivt inte ut längre. Ingen av mina 4 äldre syskon hör av sig under hösten 1984, ingen överhuvudtaget. Gränspsykosen förvärras och i kombination med en bipolär mani så blir livet ett snurrande surrealistiskt kaos. Jag cyklar till järnvägen, väntar in ett godståg och mardrömmen är över. Döden är en barmhärtig och icke-dömande vän och en bra lyssnare.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 60 gånger
Publicerad 2022-12-22 00:30



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP