Så var jag i plötslighet här... min tur? Tydligen...som min plats i turordningen...
Visst skall jag påkalla förhandling, argumentera, agera, låta ilska och ödmjukhet få en plats i sin strävan mot rimlig kompromiss...
Men sanningen är i detta nu min vän, att motparten äger denna gång mandatet...
Mandatet till beslut. Mandatet till avslut...
Med hårda nypor, tysta argument och en okuvlig råstyrka skall jag tvingas på knä, böna och be om försoning, kräva och nekas rådrum och sätta mitt sista hopp till tärningen... Kvitt eller dubbelt!
I skrivande stund är jag långt ifrån säker på att jag reder ut det här...
Tiden är knapp och jag anser mig inte uppgiften mogen... insatsen är mig liksom övermäktig!
Som för oss alla...
Likväl sitter jag här... försattes jag här... på den plats endast min motpart kan befria mig ifrån.
Så länge jag kan minnas har jag avkrävts ansvar, ett ansvar jag emellanåt kunnat leva upp till och understundom brutalt dukat under inför.
Rättvist eller inte... det har varit ett rent och skitigt faktum, och det har i nån mån gjort mig både självständig, egen och ensam...
Vad betyder det i denna stund?
Ännu en strid?
Den slutliga?
Kanske den oändliga, i en total ensamhet...
Ansvaret står än en gång skrivet som mitt!
Med ensamhet behäftad...
Min vän jag skulle så gärna vilja ge dig en bild av uppkavlade ärmar, höjd bestämd blick och valkade knutna nävar, redo att hävda sin rätt...
Redo att hävda min rätt...
Min betvivlade rätt...
Att fortsätta leva.