Jag hör ej hemma i den här tiden. När jag ligger som en apa på soffan känner jag mig otidsenligt svulstig, skabrös och luguber. Ett vilddjur bor inom mig och jag längtar drygt 100 år tillbaka i tiden då människor var riktiga människor. Endast katterna känner mitt mäktiga äkta inre väsen. På stan känner jag mig som Catweasel. Jag värper på ett magiskt lyckoägg som är min död. Som en härjad krigsveteran sporrar jag mig själv till att skriva sanning som är min enda verkliga befrielse. Jag ömkar mig inte, jag bara säger att jag inte hör hemma i den här tiden.