hamnarna är sköra och vackra idag, med sin bakgrundsstrålning beveker de natten, en ständig, stadig puls som ger till sig känna i skymningen, jag tycker om de ödsliga kajerna där inga människor finns, där sorlet inte når mig, deras konversationer, ögonvitor vittjar aldrig det levande, under flera dagar i sträck kan jag älska deras frånvaro, stillheten, containerhamnen som ett lysande tempel i dimman, en eftermiddag grå och kall där blodet är stillat, alla dessa människor som inte kan se genom spegelglaset, står de där på andra sidan med sina liv och sina dagar, och sin tillvaro som strålar utan någon existens,
att istället förströ sig nere vid hamnen, att befatta sig med det oväsentliga och menlösa som förflyktigas till dimma och rök, friheten från deras evinnerliga meningsskapande, intigheten som avtecknar sig rofyllt vid horisonten är liket som väcker dagen ur natten,
att inte vara någonting, att inte vilja särskilt mycket alls, en skugga av en fågel som vittrar sönder till flagor av ljus, faller från arken i omätbara högar, det finns ingen kvinna eller något kokain som kan mäta sig med urskogarna, de yttre öarna där stillheten framkallar natten varsamt, framkallar ansiktet ur de stängda rummen, osynligt och vankelmodigt äter madeleinekakan tills bara skuggan av ett järnvägsspår återstår, ja jag ska inte ägna mig åt meningsskapande, att skriva men att låta pennan falla sönder till aska och damm, en flod av dagar och nätter över benskörheten och tandproteserna, att skriva med en fjäder plockad från ett annat djur, med sälta och metall mot tungan framkalla tystnaden ur jorden, eftermiddagsljuset som en naken, fotografisk plåt, att alstra sig själv ur det inre självmordet,
de osynliga insekterna som faller ur natten mot sig själva,