Känner hur ryggsäcken skaver till när jag lyfter upp cykeln på tåget. Väger sina kilon, båda två. Den vanliga doften av diesel från de gamla slitna sovjetiska vagnarna. Har vant mig. Bekommer inte mer än som en liten ”pittoresk” doft av ett postsovjetiskt Estland. Vet att jag på något vis kommer sakna den när jag kommit hem igen. Längta efter den när jag kliver på tunnelbanan i Stockholm. Sakta försvinna i långtidsminnets gömda vrår. Väl uppe från trappsteget känns hungern än mer påtaglig, fast jag försökt få i mig något innan resan till Tallinn skulle avslutas.

Behövde bara få i mig lite cola och några bullar med smal långkorv i. Något jag också har vant mig med under den här resan runt i landet. Närmast kom jag från lettiska gränsen efter ett spännande dygn på andra sidan den ryska, längre österut. Visserligen hade jag förberett mig lite av att landet just nu skulle ha viss varubrist kvar sedan sovjettiden. I ryggsäcken hade jag packat ner spritkök, sovsäck, ett mindre vindskydd och några frysta matpåsar man har med sig på en fjällvandring. Men allt detta krävde förberedelse, vilket jag inte hade nu. Och hur skulle det se ut om jag slog upp spritköket i någon stadspark.

Var så hungrig redan på morgonen när jag väcktes av en gränsvakt. Hade fått övernatta på deras gränsstation nära Petseri, som låg i ett tillfälligt ingenmansland. Länderna var ännu i gränsförhandlingar efter Estlands självständighet från ett Sovjetunionen som sedan ett halvår inte längre existerade. Förhandlingarna fördes istället med den ryska federationen. Blev bara en kopp kaffe och en liten, men än så god, smörgås. Mitt intryck av esterna som jag hade med mig från förra resan tre år tidigare kvarstod som hjärtliga och tillmötesgående, fastän de i det här fallet var beväpnade gränsvakter.

I den estniska gränsstaden till Lettland, Valga, blev det inget alls. Butikerna var tomma. Här fick jag verkligen känna av matbristens faktum, liksom tidigare under resan i Narva, den nordliga gränsstaden till Ryssland vid finska viken. Förstod snabbt att resan inte alls skulle ge mig några ”kulinariska” upplevelser. Äta upp mig fick jag göra när jag kom hem till Stockholm igen. Så blev det alltså ett tillfälligt stopp i Tartu för att försöka få i mig något innan den återstående timmarnas resa till huvudstaden Tallinn.

Tog ett andetag och fick upp dörren till vagnkupén. Medan ryggsäcken stod kvar utanför dörren baxade jag upp cykeln på sätena till höger. Hämtade sedan in bagaget och ställde upp det på ena sätet till vänster. Så kunde jag sätta mig ner och bara vila en stund…

Efter en stund började tågets dieselmotor att surra. Tystna. Och surra igen. Långsamt hade vagnen några ryck för att börja röra sig framåt. Vi var på väg. Gnisslande hördes genom några trasiga vagnsfönster. Inget märkligt i sig, så var min upplevelse under hela resan. Trasiga fönster. Rost. Dörrar som inte kunde stängas helt. Och sätena var inte heller så bekväma. Trä, precis som det svenska tåg jag fick åka med tillsammans med min skolklass i tvåan när vi skulle resa hemifrån Köping till vår närmaste stad Arboga. Det var 1972. Även övriga vagnen såg ut som den. Golv, vägglister, hatthyllor liksom dörrar av mörkbetsat trä.

Var mycket som jag hann tänka på under den korta starten från Tartu järnvägsstation. Liksom att det inte var så många passagerare på tåget idag. Mitt emot mig satt en leende äldre kvinna. Ville nog prata men visste kanske inte hur. Förstod att hennes blick vilade mot svenska flaggan på min ryggsäck. Försökte säga något på engelska. Sedan något försök till tyska. Hon bara nickade först, sedan svarade hon på tyska. Jag förstod inte mycket mer än ”Schweden, reis, velo och danker Schön”. Gjorde vad jag kunde, fast det mest bara blev leenden. Två säten bort såg jag en ung kvinna som verkade observera vårt försök till konversation. Såg det på hennes ögonbryn och smala leende.

Plötsligt reste hon på sig och kom fram. Sa något på estniska till den äldre damen och satte sig ner bredvid henne. Nu fick jag användning av min engelska. Hon presenterade sig med namnet Oksana. Hon var på väg hem till sina föräldrar under helgen. De bodde i det lilla samhället Keila, strax sydväst om Tallinn. Till vardags studerade hon lingvistik vid Tartu universitet. Ukrainsk lingvistik.

Hennes föräldrar kommer ursprungligen från Ukraina men har bodd här sedan mitten av 50-talet. Minns vad hon sa fast blicken var fäst vid hennes ansikte. Kändes trevlig på något vis, och något bekant. Senare kom jag underfund med att hon till något vis påminde om Josefina, en ungdomsvän från hemstaden Köping och folkpartiet. Jag kan tänka mig att man oftast faller för en typ av ansikte hos det motsatta könet. Som man sedan dras till på något vis senare i livet.

Utanför fönstret susade det estniska landskapet förbi. Kände ibland av en sval vind. Men mestadels minns jag bara det vanliga dunket från skenornas skarvar och gnisslet. Under de dryga två timmarna som vi satt mittemot varandra minns jag mest hur hon berättade om sin familj, studietiden i Tartu och hur mycket hon tyckte om att sy kläder. Medan jag berättade om mitt jobb hos folkpartiet, tiden i Stockholm och tankarna kring den här resan i landet.

Här satt jag och hörde på hennes ljusa svaga röst, jag som inte hade några riktiga vänner varken i Stockholm eller under uppväxten i hemstaden Köping. Här satt jag och pratade länge med Oksana, en ung 17årig studentska. Tänkte senare på hur det kom sig, ifall det mest berodde på hennes nyfikenhet av väst. Landet hade sedan femtio år varit ockuperat och avskuret från kontakt med den ”kapitalistiska världen”. Men samtidigt kände jag på något vis en nyfikenhet även för mig som ensam företog mig en resa runt hennes land. Berättade förstås även om senaste dygnets spänning vid ryska gränsen. Och det gjorde henne än mer nyfiken, fast det egentligen inte var min mening. Ville bara prata med någon.

I Tallinn skulle hon sedan åka hem till sina föräldrar medan jag, efter en natts vila, hade tänkt resa vidare mot kusten och de estniska öarna. Hon berättade ännu en gång var hennes föräldrar bodde och hur man kunde ta sig dit. Ville hon verkligen fortsätta ha kontakt? Fick en allt starkare känsla för det sedan vi klivit av tåget i Tallinn. Utanför stationshuset skrev hon ner adressen. Gav mig både en kram och en liten puss på kinden innan hon sa adjö. Där stod jag sedan en stund och bara såg när hon vandrade iväg tillbaka till perrongen.