Det är tisdag och strax efter lunch. Lillan Storbjarne står utanför entrén till Silverpilens vårdboende. Det sitter en liten lapp ovanför ringklockan som uppmanar besökare att anmäla sig genom att trycka på en grå gummiknapp och sedan upplysa i en dosa om vem man ämnar besöka. Lillan trycker hårt på knappen. Inget händer. Hon trycker ytterligare två snabba signaler. Fortfarande helt dött. Det är bara sparvarna bakom bladverket som tjattrar sinsemellan. Hon rycker i handtaget men dörren förblir låst och nu pressar hon knappen länge med tummen. Hon ställer sig på tå i sina blanka klackskor och pratar med hög röst som om det sitter en väldigt döv person på andra änden av porttelefonen. Nu börjar Lillan bli irriterad och tittar på klockan och kikar in bredvid den blommiga välkomstskylten som hänger mot dörrens glasruta. Hon ser en hästsvans gunga mot ryggen på en sköterska som går långt borta i en korridor bakom ytterligare en glasdörr. Då väljer hon bort ringklockan och börjar knacka istället. Först med knutna fingrar, sen med hela handen. Den låter mycket trots att det är en mycket liten näve. Någon reaktion på andra sidan kommer dock inte. Lillan Storbjarne bestämmer sig för att en sista gång få kontakt med någon på insidan som kan öppna den förbannade porten som hon nu kallar den. Mitt i en osande ramsa av svordomar knastrar det till i den grå högtalaren och en röst som kvittrar värre än fåglarna på våren önskar henne så hjärtligt välkommen och dörrlåset ger ifrån sig en suck. Lillan lyfter väskan som hon ställt mot husväggen, slänger upp dörren, går ett par raska steg, kliver in i hissen och trycker på knappen för plan fyra. Hon betraktar sitt ansikte i spegeln, närmar sig med munnen först och torkar bort överflödet av det hallonröda. En mekanisk röst underrättar att hon är framme.

Hissdörren går sakta upp, korridoren är tom och Lillan går raka vägen till sin mammas rum som ligger som nummer tre på vänster sida, innan köket och matsalen och mittemot det gemensamma samlingsrummet. Utanför hennes mammas dörr hänger ett fotografi i en oval ram. Under står det Märta S med gröna snirkliga bokstäver på en träskylt som denna åttioåring själv gjort på terapin. Lillan Storbjarne knackar på. Men när hon inte får något gensvar öppnar hon dörren och går in. Ett vädringsfönster står öppet. En bukett tulpaner i kristallvas står i brygga och några bleka blomblad har släppt och ligger som små hallonbåtar på en löpare av randigt lin. Sängen är tom. Pläden med fransar från Äkta Hemslöjd har hamnat på golvet. Men det finns ingen mamma Märta, varken i soffan eller vid hennes favoritplats i stolen bredvid slagbordet intill fönstret, det fönster som villigt släpper in eftermiddagssolen som gärna nosar på Märtas akvareller och fotografier, vanligtvis efter mellanmålet. Lillan går fram till badrumsdörren och knackar försiktigt och säger Märta ett par gånger. Hon får hon inget svar och tittar då in, men förstår redan i samma sekund, att det inte finns någon liten mamma där inne.

Lillan Storbjarne går med snabba klackar ut i korridoren och styr mot köket, där en diskmaskin ensam kämpar med att ge ifrån sig något slags tecken på liv. Diskmaskinen hostar till och töms på det sista vattnet. Köket luktar diskmedel och kaffe. På personalens bord ligger en veckotidning uppslagen. Båda sidor täcks med korsord men det är bara den ena sidan som har fått påhälsning av röda versaler. Lillan suckar och vänder sig om och går in i samlingsrummet där ett golvur står med några omaka möbler och samsas om utrymmet. Linoleummattan blänker. Längst in, nedanför en väggbonad där det står ”Var dag har nog av sin egen plåga” sitter en man och sover i en mycket liten fåtölj, det är knappt att den syns. Hans långa ben spretar som ett upp och nedvänt segertecken. En arm ligger tvärsöver bringan som höjer och sänker sig mycket sakta under en svart polotröja tillika svart kavaj. Med det andra armvecket över ansiktet ser Lillan bara hans öppna mun men endast en smal springa. Lillan iakttar den mörkklädde mannen och förnimmer en oväntat en lust att dra fingrarna genom hans hår som lyser i solljuset som trängt sig genom persiennens ränder. Hon undrar vem han är, men inser genast att han är lite för ung att vara en av de boende. Som vanligt hukar sig hennes genuina impulser, för de vet hur de snabbt kan få en käftsmäll om de börjar ta sig friheter. Redan när hon sätter sig bland soffans broderade kuddar och känner hur trött hon egentligen är, har tankarna på mannens hårsvall redan blåst förbi. Men otroligt nog vågar hennes sanna behov ändå sticka fram hakan, för det här är första gången på mycket länge som hon tillåter sig känna efter och det i hela systemet Lillan Storbjarne, en komplicerad anordning utan medföljande instruktioner.

Det är mycket länge sedan hon vände blicken inåt och det skaver ovant. Hon sparkar av sig skorna och känner hur hennes små fötter sväller. Hon har lärt sig ett värdefullt knep och kan utan fysisk rörelse sänka volymen bakom ögonen. Ljudet där har fått stå på för högt och alldeles för länge. Mannen, som verkar sova både djupt och gott, ligger helt stilla. Lite avundsjuk blir hon, det blir hon varje gång hon stöter på en äkta avslappning. Hon sluter ögonen och ska precis följa sin egen andning en bit bort på vägen, när hon hör steg närma sig i korridoren. Det är någon som visslar. Lillan flyger upp och tassar iväg bort till köket i bara nylonstrumporna och möter där en mycket mörk man i bländvita kläder. Konstrasten och hans breda leende överrumplar henne och han börjar skratta när hon sträcker fram handen för att hälsa.

”Jaså, är Drottningen på besök? Välkommen, your highness! Vi har hört så mycket om dig ska ni veta. Och jag vet en sak och det är: att nu blir mrs Märta mycket happy.” Mannen slår ihop sina händer och applåderar, det ser yvigt ut. Lillan Storbjarne förstår inte varför den här mannen står och gör sig till. Hon har ingen aning om vem han är eller heter, hon vet inte vad någon annan heter heller, för den delen, i det här huset som styrs i kommunal regi. Mamma Märta är enda undantaget. Lillan bröstar upp sig med besked och ställer den mycket fryntlige mannen bokstavligen mot väggen. ”Jag har tre frågor som jag är angelägen om att få svar på omgående!” Lillans ögon lyser som laser.
”Vilken tur jag har idag. Tre frågor, bring it on!”
Lillan är inte helt säker men tror sig skymta en retsam blick i de svarta ögonen och hon sätter händerna i midjan för att kompensera att hon står ovanligt platt.
”För det första; var är min mamma? För det andra; vem är du?” säger hon mycket bestämt och uppfordrande till den som ännu inte presenterat sig. Mannen svarar inte direkt som hon förväntar sig utan börjar istället rulla sin hand framför hennes ansikte för att veva fram lite flera ord ur henne.
”Sluta stå och vifta framför ögonen på mig. Förstår du inte vad jag säger?”
”Du hade tre frågor och jag är bara lite curious på den tredje”, svarar han och pekar på en blå namnbricka på bröstfickan.
”Jag heter Azolon och brukar hoppa in när det är kort om folk. Jag trivs mycket bra här. Det är mycket snälla människor.”
”Ja, ni verkar då verkligen vara kort om folk! Och om det stämmer det du säger, vill du då vara så vänlig och berätta var alla håller hus och för sista gången, var är min mamma?”
”På bingon i aulan som ligger i grannhuset. Varje tisdag är det bingo, på torsdagar är det sångsamling och sedan Voukko kom tillbaka efter att hennes make gått bort brukar hon hålla i motionspasset på fredagar de gånger hon jobbar helg. Inget avancerat, ofta bara rörelser med armar och ben. Det räcker, där man sitter, men uppskattat av alla här.”
”Hälsa Voukko att hon är duktig som orkar få de äldre att lyfta sig själv och så, men nu till den här bingon. Hur länge håller de på? Ni visste väl om att jag skulle komma? Jag annonserade det för minst en månad sedan och jag bad om att ni skulle skriva in det i mammas kontaktbok. Det har ni kanske missat, eller?”
”Jag förstår inte vad du menar. But, I can tell you att du var väntad igår, se här!”
Azolon går fram till en almanacka som hänger bredvid en översållad anslagstavla och visar att hennes namn står uppskrivet på måndagen. ”Ingen fara skedd, madam. Märta tog det med ro. Hon är cool, din mamma. Hon vet ju hur mycket du har att göra. Får jag bjuda på en kopp kaffe medan ni väntar på att de kommer tillbaka?”
”Ja, det får väl bli min fråga nummer tre. När förväntas de komma tillbaka till avdelningen? De kan väl inte hålla på så länge till. Förresten måste mitt namn ha kommit lite snett på den där. Jag vet väl vad jag säger och gör”, säger Lillan och nickar mot almanackan. ”Men om du inte har en aning om vilka tidsaspekter vi talar om, är det väl lika bra att jag går över till henne nu”, snäser hon av gammal vana när saker inte går hennes väg. Hon märker inte när en skugga smyger fram bakom dem.

”Lugn i stormen. Jag skulle gissa på max en timme. Låt dem ha lite skoj, det händer väl inte alltför ofta? De hade precis gått iväg när jag kom hit.” Rösten låter nyvaken och både Lillan och Azolon vänder sig om och tittar upp på den långe mannen och ser tydligt att röst och ansikte hör ihop. Han gäspar ogenerat och slår armarna ett par gånger om kroppen men ser fortfarande lite frusen ut.
Mannen kammar fingrarna genom håret och rycker upp sig med ett leende och skulle väl tas för bilförsäljare om det bara hade funnits en bil att kontrollera under en motorhuv.
”Det är bingo som står på agendan idag, har jag hört”, säger han och ler.
”Det stämmer bra det”, instämmer Azolon. ”Tänk att vi har besök av både Kungen och Drottningen idag, vilken ära. Jag vet inte vilka historier som är sanna men era adventures brukar vara populära att lyssna på bland alla våra boende. Mister Pieter och misses Märta brukar tävla om vem som har den mest framgångsrika avkomman. Säger man avkomma? Ni förstår, många här ser er som en stor success.”
Lillan Storbjarne bryr sig inte om att kommentera Azolons smörande utan sträcker fram sin lilla hand mot den långe mannen som hon nyss suttit och iakttagit. Den vakna versionen har klätt på sig en tydligare attityd. De åtsittande kläderna i exakt samma svarta nyans brukar höra till ovanligheterna bland män i hans ålder. ”Bara en sådan sak tyder på vis stil”, tänker Lillan och ser in i ett par nyfikna om än nyvakna ögon.
”Trevligt, trevligt, fröken Storbjörne, så korsas våra vägar och vi får äntligen träffas. Zam Koenegger.” Han gömmer hennes hand mellan sina två och skakar handburgaren lite varsamt.
”Världen är liten och klyschan är sliten, men om du tar bort de där två pisshålen i snön över en av vokalerna i mitt namn så kanske vi kan börja prata som folk”, säger Lillan och drar långsamt ut sin hand ur hans grepp och känner hur det bränns. Hur kunde hon missa att se vem som halvlåg i fåtöljen och sov så fridfullt som ett litet barn?
Azolon står fortfarande och tittar på dem. Det här är spännande; en järnlady på frammarsch och föreläsaren som det ofta blåser kring, åtminstone på sociala medier och i pressen. Det är väl känt bland alla som jobbar på Silverpilens vårdboende att Pieter inte är den gladaste gentleman som man har stött på, men varje gång sonens namn nämns, rycker det lite i mungipan och vissa anser att han då går en aning en stoltare med rullatorn i korridoren. Dagens inhoppare, som Azalon gärna titulerar sig när han jobbar på fyrans avdelning, vrider på huvudet och tittar på än den ena besökaren, än på den andra. Han registrerar varje skiftning och hans ögon vakar likt en uggla på jakt. Azolon chansar stort och dyker rakt in i deras kraftfält. ”Hur blev det med kaffet, ska ni slå till en kopp? What do you say?” slinker det ur honom men inser genast att frågan är överflödig och han vinkar till dem osedd, vänder sig om och går mot hissen och åker till kontoret som ligger en trappa ner.
”Det är väl lika bra att ta plats i salongen, eller vad säger du?” Zam Koenegger slår ut med handen för att visa vägen, som om de tagit in på ett finare värdshus. Lillan Storbjarne kommer sig inte för att säga något utan trippar tillbaka och slår sig ner i soffan, men sätter inte på sig skorna utan låter ett ben ligga tätt över det andra. Zam tar plats i samma miniatyrfåtölj som hon hittade honom i tidigare. Nu formar han sin långa kropp som sitt namns begynnelsebokstav, verkar mycket nöjd med detta arrangemang men ser sig lite lojt omkring.
”Nämen, titta så små skor som någon måste ha glömt! Det brukar väl inte komma barn hit så ofta?” Han tystnar när han ser att Lillan tar sina blanka klackskor och ställer dem bredvid sin väska.
”Förlåt, det var inte meningen att göra mig lustig över din skostorlek. Jag kan väl omöjligt vara den förste som reagerar på vilken liten skostorlek du har, eller är det ingen som har vågat säga något? Och om du inte slätar ut rynkan mellan dina välformade ögonbryn, så börjar jag tro på det som de säger.” Innan Lillan hinner reagera fortsätter han vara ovanligt uppriktig. ”Jag trodde aldrig att du skulle vara så fåordig, jag menar, efter att sett dig i ett antal debatter och i andra sociala sammanhang så framstår du som totala motsatsen just nu. Jag kan väl inte vara den ende som påpekar detta eller var det min kommentar om dina små fossingar som orsaken att tillförseln med ord ströps från din sida?”
”Jag har inga problem att prata med folk, det är ju för sjutton mitt jobb. Jag älskar att prata, det vet alla som känner mig, men framför allt uppskattar jag samtal som ligger på en viss nivå, en lite högre nivå än vad du lyckats med hittills och då menar jag en bra bit över genomsnittet.” Lillan tar sats och fortsätter. Zam är inte sen att följa med i den här dansen och lägger an det mottagliga ansiktet. Hon tycks inte märka detta.
”Det är konstigt, när jag kom in hit förut och du låg och sov, kände jag inte igen dig. Du såg så annorlunda ut. Annat var det nere på Stadsterrassen, vid utdelningen av Stadens Kulturgärning, när du höll i de flesta seminarier och höll igång så jag trodde att du intagit något olagligt! Vad var det som hände egentligen? Det skulle jag gärna vilja veta.”
Lillan böjer sig fram och kräver med hela sin kropp att få ett uppriktigt svar. Zam ser förvånad ut men också oförställt glad när han får höra att han gjort avtryck i en kvinnas liv.
”Men, var du också där? Träffades vi? Det kan vi inte ha gjort, det skulle jag ha kommit ihåg. Eller kanske inte, när jag tänker efter. Det blev en lång natt. Lång och intensiv på gränsen till övermäktig även för en man som jag”, erkänner Zam.
”Ja, vi stötte på varandra som allra hastigast. Det var mycket folk där och man kan inte komma ihåg alla.” Lillan ler lite åt minnet.
Zam Koenegger börjar babbla och får upp farten, att prata om sig själv är det bästa han vet, näst efter att höra andra prata om honom. Det slår allt. Han kastar ett långt ben över det andra och sätter sig till rätta i den goda stämning som i hans tycke har uppstått.

”I år var det andra året som jag fick det ärofyllda uppdraget att vara moderator, troligen var det för att mitt deltagande blev så uppskattat första gången. De gjorde väl en bedömning att jag skulle klara av pressen med allt vad den här kvällen innebär. Och jag kan lova dig, svårare uppdrag finns inte. Speciellt inte i det här kräsna sällskapet som har fullt upp med att bevaka sina intressen och revir i kulturens tjänst. Jag kan hålla med dig om att jag kom upp i högvarv senast. Men jag tror de flesta, så vitt jag vet, uppskattade min energi som brukar påverka även den mest svårflörtade på ett oväntat men positivt sätt. Det var faktiskt en och annan av landets höjdare, förläggare och konstfolk, som kom fram och klappade om mig och sa att det behövs fler som jag i den branschen. Jag kunde inte göra annat än att hålla med fast det sa jag förstås inte, utan la mig an den ödmjuke person som jag någonstans längst innerst inne är. Blygsamhet parat med tacksamhet brukar tända de flesta, män som kvinnor. Du kanske inte tror mig när jag säger det här, men det var ett par riktigt snygga kvinnor som sökte upp mig under kvällen. En ville att jag skulle signera inbjudan, den men en guldfågel högst upp. En annan vill dela taxi hem. På det hela taget finns ingenting med just den här speciella kvällen att anmärka på. Det skulle väl vara arvodet då, men i detta fall anser jag att uppdrag och erfarenhet går före prestige och pengar.” Zam känner sig mycket nöjd med pärlbandet av ord som han lägger varsamt runt dem båda. Han känner hur de blänker i den skarpa belysningen. Lillan ser ut som hon kväver ett skratt.
”Jag måste säga att du gjorde stort intryck på mig, det kan jag lova, särskilt under dansen efter bankettmiddagen”, erkänner hon. ”Eller dans och dans, jag vet inte vad man kan kalla det, du tog plats, kan man gott säga. Märkte du överhuvudtaget att du råkade slå ut en tand på en kvinna? Eller ministerfrun som du snurrade runt och rakt ner i drinkbordet?” Lillan skakar på huvudet åt minnet och väntar nyfiket på svar. Hon är övertygad om att mannen mittemot henne vänder alla nederlag till en vinst. Lillan får mycket riktigt rätt.
”Jag hörde talas om det där, men jag förstår faktiskt inte var jag kommer in i bilden? Tanden hade varit lös sedan förrätten, som var krabba och nästan omöjlig att inte skada sig på och beträffande drinkbordet var det någon som flyttade det precis när jag avslutade en tango. Inte visste jag att hennes bakhuvud skulle slå rakt mot i en ishink! Och förresten kan jag berätta om andra händelser som jag fick bevittna den kvällen som är mycket värre, du skulle inte tro det var sant. Men jag är en man som håller tand för tunga och håller på sekretessen av välvilja mot min publik och av ren princip. Det är kanske inget som fallit dig in i din karriär av vad jag har hört. Vad är det du brukar kallas i pressen? Medusa?”
Zam ångrar sig när han märker att Lillan Storbjarne verkat fått nog av hans verbala utsvävningar. Precis innan hon böjer sig ner på allvar och plockar med skorna försöker han lappa ihop den här sittningen som han hittills tyckt vara både spännande och intressant. Han känner så tydligt att han vill att hon stannar.
”Du, förlåt, det där sista blev tokigt, det var inte meningen att du skulle ta illa upp, jag trodde du var en tuffing, inte så känslig. Jag ber om ursäkt. Ska jag hämta någonting att dricka? Det finns nog lite lingondricka kvar sedan lunchen.”
Zam gör sig beredd att störta iväg till köket.

”Sitt still! Jag kan säga det på en gång, så har vi det gjort. Tro inte för en sekund att du och jag är på samma planhalva, inte ens i samma match. Du har väl ingen aning om vad som försiggår i det verkliga näringslivet och om du tror att jag ska sitta här och lyssna på ditt mästrande så tar du helt fel! Förresten tycker jag att du borde ta och revidera din senaste föreläsning efter vurpan i höstas. Du pratar om att du är vittne till en massa tokiga saker som händer på en medioker prisceremoni, men jag ska säga dig; det där magplasket måste ha gjort väldigt ont när du fullkomligt föll av scenen efter att publiken ifrågasatte ditt skitprat och det med rätta! Ja, jag var där jag också, jag satt längst bak och njöt av farsen som du bjöd på. För den kan väl inte ha varit planerad att sluta på det ynkliga sättet?”
Lillan ser hur den svartklädde mannen stirrar mållös på henne vilket ger henne ytterligare försprång som hon utnyttjar till fullo. ”Jag kan inte låta bli att undra över om du hade mage att fakturera till Företagarna efteråt eller fick du betala böter för ditt plumpa uppträdande? Utsätta publiken för sådana billiga fasoner. Du utger dig för att sälja personlig utveckling för modiga människor och då har jag en fråga på det, är du beredd?” Innan hon väntar in hans svar avlossar hon ytterligare ett skott mot den självgode mannen som nu ser ordentligt omskakad ut.
”Vad gör Zam Koenegger för att utvecklas och när hände det senast att någon av dessa hundranittiofem centimeter var modig någonstans? Du får ett par minuter att andas och återhämta dig, för ditt ansikte har fastnat och börjar på allvar skrämma mig. Clowner och pantomimfolk är det absolut obehagligaste som finns, de tar fullkomligt andan ur mig. Hallå, svara då?”

Zam vet absolut inte vad han ska säga. Luften har gått ur honom när han på nytt tvingas genomlida det hemska minnet av bottenföreläsningen som hon syftar på. Efteråt hade han supit sig rejält full. Det var knappt så han kommer ihåg resten av den kvällen. Han hade börjat hinka redan på eftermiddagen, alldeles för tidigt och före en trerättersmiddag som han bara hann uppleva till en tredjedel. Odrägligt berusad hade han fortsatt att göra bort sig på lilla anrika hotellet vid Kalejdoparken, där han hade checkat in för en natt för att få känna sig lite flärdfull i sin egen stad. Någon flärd över vistelsen föll aldrig över hans skugga. När han morgonen efter motvilligt hade vaknat med en fransyska, en mademoiselle Bertrand, mellan lakanen och med ett par av hennes lårhöga skinnstövlar på sina vältränade armar, insåg att han måste ta en time-out på obestämd tid. Det blev ett par veckor som förökade sig till några månader. Tyvärr hörde han hennes ”oui” stegra sig i crescendo långt efter deras intensiva natt. Efter sommaren ville Zam inte vara ”enzam” längre, som han vitsade till det när han försäkte skämta bort förödmjukelsen efteråt. Och just i detta nu, sitter han på ett äldreboende, i ett samlingsrum med rosa plyschsoffor som har armstöd av tyg och lackad ek. På ett avlångt bord ligger en virkad duk. Några konstväxter blommar blekt. Han ser en liten kvinna framför sig. Hon sitter och vinkar ivrigt framför näsan på honom, som den drottning hon vill bara. Han tar sats och kastar sig rakt ut.

”Du, om jag ska vara ärlig, vet jag inte om jag kan svara på dina frågor. Jag tror inte jag orkar prata om det som hände. Jag känner mig lite illamående faktiskt. Det har krävt ett storverk för att kunna lägga mitt första personliga nederlag bakom mig och det tär på själen att täcka det i glömska. Det är nästan omöjligt och nu när du drar upp det, kommer allt över mig igen.” Zam tystnar och letar passande ord för de känslor han föraktar mest. Lillan håller andan och väntar på en fortsättning. Plötsligt framträder ett annat ansikte fram och hon blir alldeles tagen av hans ärlighet. Hans längd och pondus krymper drastiskt till höjden av hennes pumps. Hon vågar inte röra sig en millimeter. Han suger i sig lite syre och tar till orda.

”Jag hade varit värdelös långt innan. Materialet höll inte längre och istället för att tänka; gör om, gör rätt, så blåste jag upp min egen person och lättade från verkligheten och steg till oanade höjder. Men det behövdes inte mycket, så gick det hål. På mig, mitt namn, mitt renommé och hela skiten. Jag flaxade som en skadeskjuten kråka men tyvärr hann jag kraxa alldeles för mycket på vägen ner. Tydligen har inte alla upptäckt vilken pajas jag är, för jobben fortsätter ramla in och uppdragen är för åtråvärda och inkomstbringande för att negligera dem. Men de gånger jag känner efter, så där på riktigt, vet jag att det inte dröjer länge förrän jag blir avslöjad. Jag vet inte vad som är värst, att spela lyckad eller att dölja att jag är misslyckad.” Zams röst har skruvats ner en aning liksom tempot som är på snudd långdraget.
”Men TV-jobbet då?” Lillan försöker låta positiv som om det skulle hjälpa. ”Du skulle väl inte få vara kvar där, om du inte var tillräckligt bra, eller? Jag menar, i min bransch är man ju vald för en viss period under ett antal år och gör man inte bort sig å det grövsta så vet man ju vad man har att göra ett tag framöver även om man alltid är medveten om att man är påpassad från alla håll och kanter. Man vänjer sig på något konstig sätt att ständigt pendla fram och tillbaka i sin egen osäkerhet. Men då bestämmer jag mig för att det är lugnast att sitta still i båten, om man inte får styra den själv, vill säga.” Lillan pausar och tänker efter och väntar in nästa drag i det här oväntade partiet. Hon behöver inte vänta länge förrän han fortsätter bikta sig.

”Ibland undrar jag varför man håller på, vad man vill uppnå egentligen? Berömmelse? Bekräftelse? Makt? Jag blir inte klok på mig själv och ändå vet jag ganska mycket, för att inte säga en hel del, om det mänskliga psyket och alla beteenden och annat som styr våra handlingar och gamla invanda mönster. Men det är som det blev; jag har snackat för mycket helt enkelt. För mycket skit med andra ord. Min kropp och mitt huvud gick skilda vägar för länge sedan. De har inte ens delad vårdnad om min själ, den lämnade de kvar båda två.”
Nu mumlar Zam Koenegger mest för sig själv. Blicken vilar stilla på någonting som ingen annan kan se. Lillan Storbjarne lutar sig fram för att höra bättre men det hjälper föga och hon vill inte be om en repris på det senast sagda. Hon tar istället emot den osynliga stafettpinnen som räcks över till henne.

”Jag tror att de flesta kan skriva under på det du just beskriver. Själv har jag kört på i ullstrumporna sedan jag var elevrådsordförande på högstadiet. Den här, nästan besatta, drivkraften att kasta sig in i elden, där det ofta kan bli helvetiskt hett, förstår jag inte vad den kommer ifrån. Min mamma eller pappa har aldrig någonsin utsatt sig för sådana känslomässiga risker. Varken i känslolivet eller i karriären. Inte för att de har gjort någon karriär att tala om, men du förstår vad jag menar? Jag ser mig till skillnad från dig, om jag förstår dig rätt, ganska lyckad. Jag har nått de mål jag har ställt upp. Ibland har det tagit sin lilla tid men ofta så händer det i exakt den ordning och under det tidsintervall som jag har tänkt mig, som jag planerat.”
”Men hur vet du att du är på rätt spår?” Zam slår uppgivet ut med armarna.
”Jag vet inte säkert, men jag måste ha någon slags inre radar eller vad det är. Tänk dig att du flyter omkring i en förlist båt och det enda du ser är hav, hav och ännu mer hav. I flera dygn, ligger du där hjälplös, inte ens solens position kan hjälpa dig. Det är just i de svåraste situationerna som jag är som allra bäst. Jag bara vet åt vilket håll jag ska styra, eller rättare sagt: vad några andra ska styra åt mig. Någon slags ledare kan man nog ändå säga att jag är.”
”Ledare ja, men är det någon som följer dig?
”Det är så klart att man följer mig, vad skulle de annars göra?” Lillan ser frågande ut som om tanken aldrig slagit henne in. Så rynkar hon pannan. ”Sitter du här och retas med mig?”
”Retas? Jag? Nej, jag vill bara höra hur en sådan som du tänker. Du behöver inte elda upp dig så himla snabbt”, säger Zam.
”Bara du slutar att lägga mer ved på brasan så är det ingen fara.”
”Har du barn?” Zam gör en u-sväng och lägger i en högre växel. Han chansar eftersom sikten från hans perspektiv är fri.
”Varför frågar du om jag har barn, varför frågar du om något sådant helt plötsligt? Känner vi redan varandra så pass? Jag tror inte det. Barn? Har du?” Lillan slår på rödljuset.
”Jag bara undrar”, säger Zam. ”Jag har svårt att tänka mig dig som mamma. Om du ursäktar så är väl inte du den typiska modersgestalten med tid för allt vad barn innebär. Det är absolut inget fel med det. Dedikerade kvinnor i näringslivet behövs mer än någonsin, anser jag. Karriär är bra. Själv har jag fyra döttrar; Lizette, Zara, Zoe och Madizon i ett vansinnigt brett åldersspann mellan fem och tjugofem år. Jag skulle fylla tjugo när jag blev pappa för första gången. Det är inte klokt egentligen och nu ska min äldsta, Lizette, flytta ihop med sin nya pojkvän.”
Zam skakar på huvudet för att liksom skaka det ur tanken. ”Det går för fort men så brås hon väl på sin far.” Lillan säger ingenting.
”Du sitter nog och försöker lista ut om det är samma mamma. Nej, fyra döttrar med fyra kvinnor. Jag borde i och med detta vara expert på ert släkte vid det här laget, kan man tycka, men nej, nej, nej!” Huvudet nästan roterar.
”Det blir värre bara med åren. Jag är beredd att hålla med Pieter. Min pappa. Jag kommer att dö förvirrad och ovetandes om svaret, det är då ett som är säkert!”

Zam fortsätter prata om sin familj som om Lillans tystnad handlar om genuint intresse. Han berättar att han fortfarande älskar sina barns mödrar på vitt skilda sätt och i vissa fall på behörigt avstånd. Det är först när han ser Lillan krypa upp i en soffa, värd en offentlig miljö och slå armarna om sig själv, som han stannar upp, böjer sig fram och instinktivt lägger handen på hennes knä. Hon tycks inte märka den. ”Tycker du jag pratar för mycket? Har jag sagt något olämpligt eller något som uppfattas dumt? Det var inte meningen att vara gränslös eller klantig på något vis. Säg vad det är som blev fel! Jag ser det ju på dig, Lillan.” Han drar tillbaka sin hand.

”Min son blev fyra år. Om en månad är det tio år sedan han dog. Så svar på din fråga blir: nej, jag har inga barn. Och på resten svarar jag: ja, du är ett klantarsel.”

Zam vet inte vad han ska säga. Han brukar vara en mästare på att lägga orden rätt i möten med människor i kris. Han harklar sig för att frigöra några, väl valda, tröstdränkta ord men tystnar redan långt inne i ett försök att säga något som kanske skulle kunna lindra. Minuterna är det enda som hakar välsmort in i varandra. Golvuret vittnar om detta.
”Får man fråga vad din pojke heter?”
”Hette. Han är död sa jag ju. Nej, jag vet inte om du får fråga något om honom. Tjockskallar får inte fråga om vad som helst. Det blir för privat. Börjar jag prata, börjar jag känna och det har jag varken tid eller ork för. Förresten tror jag att våra kära föräldrar kommer tillbaka snart.” Hon tittar på sitt armbandsur.
”Barn som dör är det sorgligaste jag vet.” Zam låter meningen hänga fritt i luften.
”Föräldrar som överlever är ganska sorgliga de med”, tillägger Lillan. ”Den första tiden var det många ledsna blicka och så varmt deltagande att jag höll på att kvävas. Hälsningar, blommor och handpåläggning och en hel del grubblerier om Gud och hans moster. Det blev helt enkelt för mycket. De andra grät och grät men jag kunde inte. Det slutade ofta med att jag fick trösta dem. Speciellt de som själv hade barn i samma ålder som John.” Lillan lägger handen för munnen som om förrått någon av misstag. ”Det svider varje gång jag nämner hans namn. Tänk, härom veckan mindes jag inte hans personnummer. De fyra sista siffrorna var helt borta, siffror som jag har upprepat tusentals gånger. Tänk, efter alla undersökningar och behandlingar och så är det helt borta.”
”Det är ett fint namn. John. Det är faktiskt det enda namn jag har sparat, om jag själv skulle välsignas med en son, även om det börjar bli lite för sent. Men jag tycker fortfarande namnet klingar lika fint, hur många gånger man än säger det, inte sant?”
”Jag uttalar det sällan nuförtiden men jag önskar att jag kunde drömma om honom oftare än vad jag har gjort, det har bara hänt ett par gånger under de här åren. En natt vaknade jag av att jag hörde hans fjäderlätta andning även om det var den tunga, rossliga det sista jag hörde. En annan gång såg jag hans lilla hand ligga knuten bredvid min. Det var hemskt. Jag kippade bara efter luft."
”Livet är…” Zam letar efter något att avsluta meningen med.
”Ett skämt?” Lillan suckar. ”Nu är det min tur att ställa en fråga till dig när du nu ändå har svängt av från huvudleden och väljer en svårare terräng. Är du gift eller sambo? Eller något annat monogamt?”
”Nej, för fan. Sådana konstruktioner fungerar inte alls. Inte för mig i alla fall. Hur än man bygger blir det skevt eller jävligt osäkert. Som när man står där med en bärande vägg som plötsligt blivit över och man har inte en susning om var man missat att sätta in den.”
”Du föredrar alltså hellre tillfälliga förbindelser?” Lillans fråga väger men lutar snabbt åt att likna ett konstaterande.
”Nej, jag tror på kärleken. Tyvärr, får jag tillägga. Det tog precis slut med en fantastisk kvinna på alla sätt och vis, det spårade ur. Eller rättare sagt rälsen tog abrupt slut.”
”Det låter hemskt. Vad var det som hände?”
”Relationen dog, det kan man gott säga. Bergvägg eller stup, välj själv, men det slutade med en riktig smäll. Både känslomässigt och ekonomiskt. Nu sitter jag med en dyrköpt lägenhet på Astrid Hallmans Gata i ett mycket populärt område men vet inte vad jag ska göra. Det är en fantastisk bostad, en underbar planlösning men lite för stor för mig när jag inte har tjejerna, vilket har blivit mer sporadiskt den sista tiden. Det värsta är väl att mitt planerade friår då jag hade tänkt skriva mina memoarer är bara att glömma så här!” Han knäpper med fingrarna framför ögonen på Lillan.
”Nu måste jag ut på en omfattande föreläsningsturné som sträcker sig längre än vad jag kan överblicka. Det värsta är att jag inte har ett skit att säga.”
”Så allvarligt, du menar att en enda kvinna kan kasta omkull allt? Är det detta du sitter och säger? Hur kan man bara låta det ske? Jag förstår det inte. Jag skulle aldrig gå så långt att jag riskerade att förlora mig själv på vägen. Kan du ens stava till karaktär?” Lillan väntar på en förklaring som inte fortsätter urholka hennes tilltro till män.
”Jag älskar kvinnor. Det är dagens sanning. Jag kan inte få nog av kvinnor. Det är dagens underdrift. Jag är totalt beroende av det som händer med mig när jag är tillsammans med någon kvinna som faktiskt tar sig förbi”, erkänner Zam.
”Vem vill ta sig förbi någon som bara ser sig själv, det skulle jag allt bra vilja veta.” Lillan är medveten om att frågan kan bli den sista.
”Jag har inga problem att hitta kvinnor som vill ha mig och vice versa. Det har jag aldrig haft. Jag träffar på kärlek överallt. Problemet för mig är att bevara den intakt. Jag skulle göra vad som helst om jag bara visste hur man behåller kvinnor. Eller åtminstone en av er”, säger Zam med vädjan i rösten.

Först blir hon lite tveksam till den hjälplösa sidan hos honom. Det får inte dra åt det patetiska hållet. Då är det kört. Lillan bestämmer sig för att bjuda till och försöker ta andra stämman i klagosången. ”Ibland är det så långt mellan gångerna att jag inte kommer ihåg vad det var som var så himla underbart med att vara tillsammans med någon. Jag tycker det bara blir jobbigt att lära känna någon ny. Men jag kan sakna något så trivialt som en varm kropp eller en god doft. Det har faktiskt hänt att jag sprutat på mig lite herrparfym som jag fått som provflaska, bara för att min hud ska lukta som om jag legat nära en man. Det är ju lika löjligt som du med ditt tjat om kvinnlig fägring, nu när jag tänker efter. Tvåsamhet är alltså inte att lita på.”
”Men det är kanske inte heller meningen, i det här existentiella tillståndet, som vi nu lite ironiskt kallar för ett skämt. Jag vet varken ut eller in. Jag kan knappt skilja på vad det är jag vill och vad jag egentligen behöver. Det värsta är att jag inte kan lita på några av mina känslor. Jag blir nog tvungen att i fortsättningen planera varje handling utifrån ett intellektuellt resonemang istället.”
Zam slår medvetet näven i armstödet för att markera att han, i detta nu, bestämmer sig och hoppas att hans beslutsamhet ska imponera på Lillan.
”Känslor är ett fördärv, en fälla och en given förlust”, håller Lillan med om, ”men aggressiviteten vårdar jag dock ömt. Den är bra att ha om man vill få någonting gjort här i världen. Man kan nog säga att det är bränsle till min pondus som fört mig till den position jag befinner mig i.” Zam nickar instämmande. ”Det går bra för mig”, fortsätter hon. ”Ingen kan påstå motsatsen. Jag menar, när jag flyttade hit från Norrfors, fanns det bara en väg att ta och den gick därifrån. Sen har livet tuffat på, det har varit både i medvind som i motvind men farten fick jag upp ganska snabbt, allt för att slippa återvända.”
”Sa du Norrfors? Kommer du från det lilla Norrfors jag tänker på, ungefär fyrtio mil norrut, utmed kusten? Det hörs inte när du pratar. Hur raderar man en sådan dialekt utan större ingrepp?”
”Den rotvälskan filade jag bort det första jag gjorde när jag flyttade ner hit. Men varför hela i friden frågar du om Norrfors?”
”Min äldsta dotter Lizette ska flytta dit och öppna ett vandrarhem. Eller Bed & Breakfast som hon och hennes pojkvän Michael envisas med att kalla det.” Lillan stirrar på Zam.
”Menar du att din Lizette är samma Lizette som jobbar på Lilla Under och som kärat ner sig i A1, jag menar min förste assistent, till den milda grad att han sa upp sig och nu flyr storstadens alla möjligheter för en håla som jag aldrig mer åker tillbaka till! Inte ens som aska i en urna!”
Ett leende tar plats på första parkett i Zams ansikte.
”Det är inte sant! Visst är det min Lizette. Tänka sig att du har handlat glansigt och annat silkigt med spets av henne. Och Michael är en trevlig ung man, men det vet du ju redan. Du skulle höra historien om hur de träffades. Du kommer inte tro det, men det var faktiskt samma dag som den där prisceremonin då jag ställde upp som moderator. Nu ska du få höra…” Lillan avbryter innan han hinner börja.
”Jag tror jag vet på ett ungefär vad som hände. Det var ju jag som skickade dit honom på ett av mina specialuppdrag. Ett spontant sådant men lika viktigt som vilket annat uppdrag som helst.”
Nu börjar Zam gapskratta så det går våg genom hela hans långa kropp.
”Du är, ta mig sjutton, inte klok! Rita en behåstorlek på en vuxens mans huvud? Med en tuschpenna dessutom. Jag kan meddela att Lizette blev störtkär vid första provningen. När hon fick se honom sitta där med en av deras storsäljare på huvudet var hon såld, en kvart före de omtalade kuporna med extra stöd i resåren. Det blev väl den gräddvita med bygel till slut?” Zam kan inte låta bli att retas lite. Lillan låtsas inte höra.
”Tja, det var väl kanske dags för mina käre Dyborn att gå vidare. Vi skildes som vänner. Eller kanske inte direkt som vänner, men på ett respektfullt sätt, om jag säger så.”
”Men hur klarar sig Lillan Storbjarne utan en livs levande provdocka i sin stab?”
Zam kan inte sluta le. Han känner hur han trivs i hennes sällskap men slår bort den känslan snabbare än en grisblink.
”Det är inga problem. Om du tror att det skulle vara svårt för mig att hitta en ersättare kan man ju börja undra vad du har hållit hus den senaste mandatperioden. Djupt nere i ditt eget ego, kanske? Jag kan berätta för dig att jag får, kanske inte dagligen, men åtminstone någon gång per vecka, förfrågningar från alla möjliga håll, om man kan få tjänstgöra på min avdelning och uteslutande har det handlat om att få vara i min närhet.”
”Visst förstår jag mycket väl att ett arbete hos dig är mycket högt värderat. Absolut, det fattar vem som helst” intygar Zam Koenegger. ”Men vad hände?”
”Jo du, det ska jag berätta! A1 kan jag avvara men värre blev det för ägarinnan på Lilla Under efter Lizettes avhopp, om man ska prata om att hitta värdiga ersättare. En ung kvinna som kallar sig allkonstnär anställdes på prov och fick börja med att jobba extra, framförallt på helgerna. En morgon hade hon på eget initiativ skyltat om i fönstret och det med besked. Dockorna var helt avklädda förutom perukerna. En stod på alla fyra med en kandelaber på ryggen och en annan docka tätt bakom och med svarta strumpbyxor bundna för ögonen. En docka låg på knä med sitt stela ansikte mellan benen på en annan som satt med bakåtlutat huvud i en sammetsfåtölj. Jag tror den dockan sprack i ryggen och inte gick att laga efteråt. Två dockor låg tätt ihop, så tätt som det är möjligt för hårdplast och överallt låg det trosor och korsetter, negligéer och strumpor utspridda. Det var helt enkelt en orgie. Folk stod utanför och pekade och gapade, och mycket uppmärksamhet hann de få men det var en ren katastrof för Lilla Unders trovärdighet. Den nya expediten som inte blev ny speciellt länge efter den här incidenten, förstod inte varför folk reagerade på hennes tokerier och började plötsligt svära på franska när hon blev tillsagd att ta bort galenskapen. Istället försvarade hon sig med att underklädesindustrin hade stagnerat och det hon hade skapat var en installation tillägnad kvinnan. Kan du tänka dig något så idiotiskt?” På Lillans kinder slår det ut små röda rosor.
”Jag tycker det låter lite uppiggande, på sätt och vis.” Zam ångrar sig genast när han ser Lillans svarta blick. ”Fast jag håller med dig, det var kanske lite väl ekivokt. Åtminstone på dagtid.” Zam kan inte låta bli att blåsa på glöden framför sig. "Säg mig, vem blev den lycklige? Vem valde du ut bland alla tusentals sökande? Eller är tjänsten inte tillsatt ännu? Det är kanske inte för sent för mig att söka här och nu om ansökningstiden inte redan gått ut?” Zam flirtar av gammal vana.
”Du, jag skulle inte tro det. Sen platsar du inte riktigt utifrån vad jag behöver, det skevar alldeles för mycket med det som jag känner till om dig.” Lillan snoppar av Zam med bravur innan han hinner fyra av en tillstymmelse till följdfråga och berättar hur allt har löst sig innan det blev ett riktigt problem.

”Man kan väl helt enkelt säga att mitt barndomstrauma Norrfors levererar igen. En av mina äldsta vänner, Leo, som inte hette Leo på den tiden, men hur som helst, han har flyttat runt och vi har under alla dessa år hållit kontakten, om än sporadiskt. När han oväntat sökte tjänsten kändes det helt rätt på alla plan. Vi har alltid passat bra ihop även om relationen kommer se lite annorlunda ut i och med att jag blir hans närmaste chef. Jag är dock mycket nöjd över tillsättningen”, berättar hon förnumstigt.
”Stämmer verkligen den där slogan som Lizette envisas med ska finnas med i deras broschyr?” Zam vill inte att samtalet ska ta slut och håller fast i alla trådändar som finns att tillgå.
”Du menar ’Det händer bara i Norrfors’? Ja, den nöter man fortfarande på, jag förstår inte varför. De har till och med ställt upp en skylt i blomrabatten mitt i rondellen vid infarten till Storgatan. Det ser bara plumpt ut.”
”Men vad är det som händer egentligen? Är det något speciellt som bara händer i Norrfors och ingen annanstans?”
”Fråga inte mig, fråga nötterna på turistbyrån innan de går i pension.” Lillan rycker på axlarna.
”Var exakt ska Lizette och A1 öppna hotell då? Blir det i herrgården borta vid gamla golfbanan?”
”Herrgården, det låter fint, men jag vet inte exakt.”
”De sista jag hörde som hyrde in sig där var Nykteristerna men det spårade visst ur efter ett årsmöte. Jag hörde att det slutade med handgemäng så man blev tvungen att tillkalla polis. Men när de där blåklädda såskopparna äntligen kom dit hade alla bett varandra om ursäkt, bett en tårdrypande bön tillsammans och vinglat hem, var en till sig. Om jag inte tar helt fel står kåken tom sedan ett år tillbaka vilket är synd, tycker jag. En vacker gammal glasveranda ska aldrig behöva stå tom.”
”Du tycks veta ganska mycket om din gamla hembygd för att vara någon som inte längre vill befatta sig med den, än mindre åka dit.”
”Ibland kan jag inte låta bli att skänka en tanke åt de stackarna som blev kvar. Det måste vara en slags sympati som finns kvar inom mig och som ger sig till känna ibland när jag inte skärper mig.” Lillan ser plötsligt ut som hon fått en vattendroppe i pannan för hon reser sig från ryggstödet, lutar sig fram och tittar intensivt på Zam.

”Du, jag tänker på det du sa tidigare. Om att kvinnor tycks komma och gå lite hur som helst, in och ut ur ditt liv i ett oändligt växelspel. Jag förstår av det du säger, att du inte har några svårigheter att trycka på kärleksknappen men att den också tycks aktivera en fallucka, åtminstone i ditt fall. Så får jag vara så fräck och fråga dig en sak?”
”Fräck. Det gillar vi. Fortsätt gärna.” Zam sätter sig längst ut på fåtöljen, redo för vad som helst men absolut inte på det som kommer.
”Du har väl prövat Bingo-principen?” Lillan känner en räv lura bakom örat.
”Bingo-vaddå? Spelat bingo med dem, menar du? Nej, det har jag aldrig varit med om, tack och lov. Varför skulle något så simpelt som bingo förbättra mina utsikter på kärleksfronten och en eventuell framtid i tvåsamhet?”
”Nej, inget sådant larv, fattar du väl, utan Bingo som i fördelningen fem-ett.”
Lillan inser att fågelholken på två långa ben måste få en förklaring. Hon tar sats från sina trettiofemmor och bestämmer sig för att berätta så målande som hon kan för att sälja in idén.
”Tillfredsställer du din kvinna fem gånger i rad och väntar med din egen utdelning till den sjätte, är din framtid ljus längst bort i kärlekstunneln.” Hon håller upp ett finger för varje bokstav och stavar B-I-N-G-O, högt och tydligt för att understryka allvaret.
”Efter O kan du sedan lägga till ditt eget utropstecken efter en riktig lyckad serie i den högsta av alla ligor, den som vi kallar division superior. Men andra ord; en äkta skön älskog.”
”Skämtar du med mig? Vad är det du sitter häver ur dig? Är det här något feministiskt initiativ så vet jag inte om jag är villig att lyssna längre. Fräck, säger du? Omöjligt uppdrag, säger jag. Read my lips: Mission Impossible. Vem tror på sånt där? Buddister och andra flumgökar kanske, men en normalt fungerande man? Inte en chans! Du menar alltså, att jag, som oftast är den som får göra grovjobbet, och du, våga inte säga emot”, Zam håller upp ett varnade finger och fortsätter med kraft i rösten, ”du menar alltså att jag måste skänka bort mina hett efterlängtade avslut, fem gånger i rad, innan det blir min egen tur? Är det fem gånger på ett dygn eller en vecka eller hur går det här till?”

Nu sitter Zam i en äkta pole position och är beredd att sätta foten på gasen och vika av vid första bästa avfart.
”Det spelar ingen roll. Men jag lovar att du kommer njuta mer än du någonsin har gjort tidigare om du bara ger dig till tåls istället för att slösa på säden varje gång du är riktigt nära en kvinna.”
”Nära en kvinna ja, men nu pratar vi väl ändå om att vara inne i en kvinna. Och det är en väsentlig skillnad! Omöjligt för dig att fatta, det hörs ju som du orerar utan täckning.” Zam höjer rösten. ”Det här var den absolut mest värdelösa metod jag någonsin har hört talas om. Jag ska vara aktiv men hela tiden måste hålla igen, är det du försöker slå i mig? Jag tror inte på det en sekund på den där idén som några rabiata kvinnor måste ha hittat på för att hämnas på oss män. Jag känner istället att jag sitter här och blir lite förbannad faktiskt. Det där med att älska brukar lösa sig om man bara kan hålla käften och inte snackar ihjäl hela situationen.” Zam drar sig tillbaka. Benet gungar frenetiskt. Han är förnärmad och inte så lite irriterad. Lillan ger sig inte.
”Låt mig gissa. De flesta separationer har övervägande varit på initiativ av kvinnorna, inte sant? Visst har jag rätt?” Lillan ser mycket nöjd ut.
”Om du nu ska hålla på och förespråka ren galenskap, varför lever du då ensam utan en enda sketen toffel till karl?” Zam kastar tillbaka den heta potatisen.
”Vad vet du om mitt kärleksliv egentligen? Den största skillnaden mellan dig och mig är att jag har vett att hålla mig undan från skvallerpressen!” svarar Storbjarne. Tystnaden hälsar på och lägger sig unket vid deras fötter. Lillan börjar leta efter någonting i botten av sin väska med ett djup som Marianergraven. Zam tvekar men vill inte att garnet de väver tätt ska upphöra på det här sättet. Det vore en förlust trots allt. Han bestämmer sig för att öppna upp. Det brukar fungera.

”För vissa är jag ingenting. För vissa är jag för mycket. I mina ögon går det ju jämt upp. Man kan säga att jag på sätt och vis samlar på kvinnor och deras livshistorier. Jag kommer ibland mycket nära, närmare än vad jag har varit mig själv. Eller så är det så att den här typen av intimitet öppnar rum inom mig själv som jag aldrig skulle ha känt till annars och väckt känslor som jag inte visste fanns.” Zam hajar till och tar fram en liten, tummad anteckningsbok från bakfickan och mumlar för sig själv medan han hastigt skriver ner det som han nyss hörde sig säga för första gången. ”Bra, bra där, Zammy Boy.” Han eggas oförtrutet av sig själv och blicken lyser lite extra under lysröret. ”Under åren har jag brevväxlat med några utvalda kvinnor, både före och efter relationerna och jag har sparat var och en av dessa litterära dyrgripar. Det är ett förtroende som jag håller för mig själv in i döden. Det finns saker som vi har berättat för varandra och som jag aldrig kommer att nämna för en levande själ.” Zam är nöjd med att kunna påvisa att tillit är något han värderar mycket högt. Detta tycks inte beröra Lillan det minsta.

”Men varför välja att hamna i dessa orgier, räcker det inte med lite sex?” säger Lillan som börjar tycka att samtalet klibbar lite och njuter motvilligt av sin egen sötma. Det är inte varje dag hon vågar tänka så långt som till egna sexuella övningar. Hon slår det ifrån sig och fortsätter. ”Kom vi inte alldeles nyss överens om att känslor var förkastliga och i slutänden av ondo för mänsklighetens bästa och din egen psykologiska överlevnad? Åtminstone den effektiva sidan av den. Den som du och jag behöver för att fungera fullt ut.” Men hon inser att förnuft är bara luft för dem båda två just i denna stund, hon vill bara inte riktigt erkänna det ännu. Zam Koenegger. Hon smakar på namnet. För första gången på flera år vet hon inte vad doften heter. Hon känner igen den rätt så vanliga toppnoten men förnimmer nu basnoten som framträtt under tiden som deras oväntade möte pågått. Den gillar hon mer än vad hon trodde var möjligt. Lillan hinner inte förlika sig med tanken förrän samtalet avbryts när de hör någon komma ut från hissen längre bort i korridoren. De är tillbaka!

Under de närmaste minuterna rullar stol efter stol in med glada gråhåriga åldringar, som snart fyller hela korridoren. Det är en uppsluppen stämning, man skrattar och stojar. De tar sig fram med hjälp av rullatorer, några går armkrok med personalen. Sedan kommer sista paret ut; Azolon gungar i takt med Märta Storbjarne som håller ett paket med halvt kilo kaffe i handen. När Märta får se sin älskade dotter komma henne till mötes finns det ingen hejd på hennes glädje. ”Jag vann! Kan du tänka dig vilken turdag, först lite kuckelur efter frukost med min älskling, sen tur i spel och kaffe med hembakat. Och så kommer du äntligen hit och hälsar på, min enda dotter!” Azolon tar ett steg åt sidan och överlämnar sin plats till Lillan som mjukt fångar sin mammas lutning med varsam hand.

”Hej, mamma! Grattis till storvinsten. Jag tror minsann att det skulle vara gott med en kopp kaffe just nu. Jag har väntat här på dig ett bra tag ska du veta, jag undrade faktiskt när ni skulle komma tillbaka.”
”Kom så får jag se på dig, gumman min? Har du inte gått ner i vikt eller vad är det som har hänt? Du verkar lättare till sinnet, din panna är ju helt slät.” Märta håller sin dotter på en armslängd och synar henne mycket noga.
”Nu måste du berätta, jag ser ju på dig att det har hänt något rolig”, säger hon.

Zam har stått och iakttagit deras möte i väntan på att hans egen far också ska dyka upp. Enligt en mycket pigg Voukko i pastellrosa kläder så är Koenegger den äldre på väg. ”Pieter har varit lite busig idag. Han hann smita in och hälsa på sin fiancée ett par gånger innan lunch utan att vi märkte något. Det tog visst musten ur honom så han somnade där han satt under slutet av dagens gemensamma övningar. Jag rättade hans bricka, men tyvärr det blev det ingen vinst denna gång.” Voukko ser uppriktigt besviken ut när hon börjar plocka med kantinerna i köket. Så öppnas hissdörrarna och Zam ser sin pappa komma gående men med käppen i luften och en ung sköterska i släptåg.

”Just idag är jag stark, just idag mår jag bra”, sjunger han med mycket klar stämma. Och när han får se pojken sin stå där med sina knappa tvåhundra centimeter, ropar han rakt ut. ”BINGO! En riktig jävla fem-etta, det kan jag lova dig, min son! Kom så går vi in till mig så ska jag berätta för dig. Du kommer inte tro det är sant. Rena trolleriet! Herre jävlar i min låda, vilket fyrverkeri!” Zam ser sig om efter Lillan som är på väg in till Märtas rum. Lillan vänder sig och bjuder honom på årets leende när Zam tecknar med handen och frågar med ögon och rörelse om han får ringa henne. Innan Lillan stänger dörren sticker hon ut huvudet och svarar kort.
”Okej, Zammy Boy.”