Mamma är en djupfrysbox som förnekar allting. Benhårt övertygat kristen så är hon ändå i satans våld. Hon förnekar till och med att jag hennes barn existerar. Jag är som luft
för henne. Herre Gud vilken otroligt sjuk familj.
Jag kräks häftigt om nätterna men då kommer
hon som ska föreställa min mamma och säger på skarpen att jag ska skärpa mig. När jag blev schizofrent psykotisk så sa hon bara: lägg av du är inte rolig. Jag tror inte att hon sa så men det skulle inte förvåna mig. Så vad ska man göra med en sån där familj där alla förklär sin kaosartade förvirring och svaghet med en fantastisk tvärsäkerhet och styrka? Hur dyrkar man upp en förnekelse som är hård som betong? Genom tystnad och distansering? Genom att sitta i Stjärnorna på slottet och berätta alla fruktansvärda pinsamheter? Genom att ge ut en bok i vilken verkligheten skriker som ett öppet blödande sår? Jag låg och grät en sen kväll som 16-åring på soffan i min begynnande psyksjukdom. Mamma stirrade på mig med sina allra iskallaste ögon, vände sig om och gick in på sitt sovrum och stängde dörren.
Jag förstod inte då hur pass jävla illa ute jag var. Pappa hade tagit livet av sig 5 år tidigare
eller var det mamma som dödade honom?
Gud satt på ett casino i en annan galax fruktansvärt trött på världen och människorna.
Själv hade jag ingen. Vad jag hade var en eskalerande gränspsykos som skulle sluta i psykos. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta kaos och helvete? Mina 4 äldre syskon vad sysslade de med? Fanns det verkligen ingen som kunde hjälpa mig? Ett problem var visserligen att jag förnekade mina problem. Av vem hade jag lärt mig att förneka problem?
Varför ordnades inte med tvångsvård så att en genomgripande utredning kunde komma till stånd? När jag var 18 år så tog jag mammas gula golf på fyllan och skulle köra ihjäl mig. Jag kraschade men överlevde. Vad jag fick i feed back på detta var en massiv skuld, skam och svsky, plus en mycket värre gränspsykos. Mammas livrädsla och iskyla körde som knivar genom mitt psyke och min själ. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Mamma tog hem en socialsekreterare och en läkare men jag hoppade ut genom fönstret och sprang ut i skogen. Varför yrkade inte läkaren på tvångsvård? Varför hörde vi inte av denna socialsekreterare något mer? Varför denna totala ensamhet tillsammans med en mamma som måste ha varit psykiskt sjuk hon också?
Mina två farbröder, var hade de blivit av? Mina två svågrar som var socialsekreterare?
Var det mitt förutbestämda öde att jag skulle bli så otroligt och fruktansvärt psyksjuk under flera decennier? Vad var det med människorna i min omgivning? Sov de? Var de psykiskt sjuka allihopa? Vad är det för mening med att vara allvarligt psykiskt sjuk i 4 decennier? Plus det svåra psykosomatiska och posttraumatiska trötthetssyndrom som jag fortfarande lider av.
Förhoppningsvis så ska jag ge ut en bok i vilken jag berättar allt jag vet i både avskräckande och uppmuntrande syfte. Vägledande. Min så kallade mammas otroliga djufrysboxblick och hur hon vänder sig om i en suverän förnekelse. Djävulen står och följer dramat segerviss om att få kasta min själ ned i det allra värsta helvetet. Mamma ber en smått manisk kvällsbön och hoppas att allt kommer att ordna sig. Det är hennes livsstrategi.