jag läser texter, jag försöker skriva, spyr på vissa texter, försöker skriva lite igen, dagen är som den är, Helsingborg är grått och trist, alldeles för varmt för att vara vinter, regnat i fyra dagar, monotonin som ett gammalt, stillastående ånglok som står på bakgården och rostar. jag önskar att jag hade någon annan som skrev mina texter, någon liten person i garderoben och skrev böcker i utbyte mot en banan, eller ett äpple ibland, kanske några mariekex, det skulle vara optimalt att kunna chilla framför någon skräckis på Netflix eller resa till Argentina och äta kött, medan det ivriga arbetet med texterna pågick i monotonis sköte: Helsingborg. han kunde sitta där i ljuset av någon liten ficklampa ihopkrupen i garderoben och skriva esoteriska texter som blev hyllade av litteraturprofessorerna i världen, intrikata och multidimensionella verk som fick Platon och Göthe att framstå som förskolebarn, eller som berusade påskkärringar på den intellektuella domänens Blåkulla. men men, man kan inte ha allt, istället får jag plåga mig igenom skrivandet på egen hand, samtidigt som stora, svarta skräckfåglar med Lars Noréns ansikte hovrar runt mitt huvud och kraxar pejorativa epitet om mina utkast, men kanske kommer man ibland undan om man skriver pretentiös låtsas-poesi, typ:

”i den semantiska relationens ensamhet / nej vi bör aldrig glömma fradgan som rinner ur tidens vidöppna mun / hur besticken i dina ögon smälter till ådror av berg och hav / ett vittne av obeveklig gloria låter oss inte älska annat än det fiktiva /
vid förbränningsugnen intill det okända ligger vakteläggen som kakofonin serverar det esoteriska / och ljuslyktor brinner / brinner av fradga / når oss som skummande hav / sköljer bort strändernas ursprunglighet / nej, vi är inte i musslor längre /
nej vi är inte i musslor / grå abstrakta förtecken till en annan vår /
bara i kvantmekaniken kan ljusstavarna ses läcka ut /
som ombytliga spädbarn faller ur sin tillblivelse / nej gener /
nej gener bär frukt av kometernas röda substans tills ingenting är / tills det osynliga tar form / ljuset spiralformat som ett kvantmekaniskt solur / sover i ögat av oss själva"

nej, ibland tänker jag att det skulle var skönt med en light influensa, att ligga i soffan och glo i ett par veckor med en diffus och behaglig feber, lagom trött i kroppen, avslappnad i sitt personliga mikrokosmos där inga andra människor tränger in och solkar ner med sina tankar och sin grinighet, det finns något sublimt med att vara sjuk, hur världen upplöses, blir till dimma, som avgaser av 10 000 bilar som man egentligen aldrig ser. när man är sjuk så orkar man inte utsätta sig själv för självpåtagna plågor, och det borde finnas en hjälplinje för de som ägnar sig åt att skriva, dit man kan ringa om nätterna och ventilera sig angående detta spektakel till handling, denna absurda och beklagliga gärning som man frivilligt underkastar sig: ”hej mina ord lyser inte som neon idag, istället känns de rätt bruna, lite som höstlöv som legat och förmultnat några månader på gräsmattan därför att ingen granne i brf:en har orkat gå ut och kratta bort skiten.” kanske borde man finna någon annan hobby som är mer vederkvickande än att skriva, typ som att stoppa upp döda djur, eller extraknäcka som obducent på något landsortssjukhus i Rumänien. men ännu värre måste det vara med människor som älskar sina egna texter, typ som att älska sitt eget könsorgan eller något, att ta bilder på det i eftermiddagsljuset och hänga upp på väggen, det är inte okej att älska sig själv på det incestuösa sättet, en sund dos av självförakt är inte att förringa. stolthet är till för dem som inte vet bättre, som inte är nyfikna, som inte förstår hur andras neonlysande alster pulserar i natten som utomjordiska uppenbarelser. stolthet är till för människor med autismspektrumstörning, som lever innesluta i sig själva och slipper leva med förbannelsen att ständigt jämföra sig med andra. jag tänker att pretton tycker om sina egna texter, man kan nästan höra dem där i bakgrunden, hur de står där bakom texten och känner sig nöjda, deras insmickrande alster som aldrig söker sig till spänningsfältet mot det okända. de tar inga risker, de är förälskade i det esoteriska, det bedövande tråkiga.
jag tycker att ord bör vara små yngel som simmar omkring i magen, växer successivt till vithajar som äter oss levande, eller som plankton av ljus i ett förorenat hav av skit. nej, om man skulle boka en biljett till Bangladesh trots allt, och se om man kan hitta någon liten person som kan tänka sig att bo i garderoben några år i utbyte mot en ficklampa och lite frukt, det hade varit jävligt skönt att slippa skriva,