I produktionsapparatens sarkofag
bland spöken och gastar sitter jag.
Bak betongpelargonens raka flykt
med kronan mot räfflade plåttak tryckt
jobbar jag här var eviga dag.

Jag lider och våndas, jag arma mö!
här inne vill jag då inte dö.
I plastemballagens skräckgobelänger
skeletten av forna kollegor hänger
än tjänar de nog sitt levebröd.

Varje dag här är samma som sist
mitt ok att bära är fasligt trist.
Jag gitter inte jobba mer!
Om jag kastar mig utför trappan, se:
mot betongen jag finner min frist!