Mina första levnadsår fram till att jag fyllde nio bodde jag på Vintergatan 6. Egentligen hette gatan något annat men jag kallar den så för att den under en viktig period av mitt liv utgjorde ett världsallt, min barndoms ständigt expanderande universum. För mig är namnet laddat med poetisk kraft, oändligt mycket vackrare än engelskans Milky Way.
I minnet ser jag gatan framför mig inte bara vintertid med höga snövallar utmed husväggarna och raderna av igensnöade bilar, utan även under de övriga årstiderna. Om vårarna blommade ett högt gullregnsträd som växte bredvid vår trappuppgång. Tidigt upplevde jag hur blombladen avtecknade sig mot den klarblå himlen som skymtade mellan hustaken. Varje gång jag ser Sveriges flagga kommer jag att tänka på Vintergatans lysande gullregn och de molnfria skyarna högt ovanför.
Solen gick upp i den ena änden och ner i den andra. Den stenlagda körbanan löpte inte rakt utan i en svag S-kurva, flankerad av de breda trottoarernas kanter. Gångbanornas gatstenar var annorlunda mot körbanans. De var mindre och gråblåa till färgen, lagda i vackra bågformer som påminde om vågor eller om ringar på en blank vattenyta.
Gatan inramades av två femvåningshus i rött tegel vända mot varandra i evigt samspråk. Från fjärde våningen där vi bodde hade man god insyn i lägenheterna på motsatta sidan, särskilt de som låg i jämnhöjd eller nedanom. Herr Julvall i femman satt kvällarna i ända framför teven som han hade vid fönstret, iklädd en vit undertröja, utrustad med en flaska öl i handen och en smalbrättad halmhatt på huvudet. I min barndom rådde fortfarande hattarnas tid. Min far som var präst hade till och med en svart cylinderhatt som han använde vid begravningar. Men den gjorde han sig av med ganska snart. Förändringens tider rådde i min barndom.
På baksidan av vårt hus fanns en trädgård som angränsade till andra trädgårdar i kvarteret. Tillsammans bildade de en grönskande oas mitt i stan. I mitten växte ett japanskt körsbärsträd som dock aldrig bar frukt men hade rosa blommor om vårarna. Barken var blank och slät med regelbundna små knutor från skott som aldrig blivit av. Grenarna inbjöd till att klättra i. Det gjorde vi, trots grannarnas protester.
Lägenheten i gatuplan hade en balkong som vette mot trädgården. Balkongen var som ett tak som vi barn kunde stå upprätt under. Med grannflickan mitt emot, som var min bästa vän ända sedan jag lärt mig gå, lekte jag ”hus”. Utrymmet under balkongen förvandlades till en koja där vi framlevde våra fattiga liv. Vi släpade dit allsköns bohag. Lådor att sitta på, tavlor som annars skulle hamna på tippen, vaser som man kunde ha blommor i och andra överblivna föremål från riktiga hem. Ett par malätna filtar spände vi upp som väggar. Att vi var fattiga spelade en viktig roll i vår lek. Den ständigt hotande nöden alstrade spänning i våra fantasier. Vi jagade i skogen och fiskade i sjön för att få mat på bordet. Ibland fick vi gå hungriga.
Även så här i efterhand är det svårt att förstå varifrån fattigdomsidealet kom. När vi inte lekte koja kunde vi bråka om vems föräldrar som hade det sämst ställt. Det var fint att vara fattig, rentav ärofullt. Än idag vet jag inte vems familj som vann. I själva verket var ingen särskilt fattig utan tillhörde samma välbeställda medelklass.

När jag blivit tillräckligt stor lämnade jag Vintergatan på morgnarna, först för att gå till dagmamman, sedan till lekskolan och slutligen skolan. Om eftermiddagarna återvände jag hem med en känsla av lättnad. Allt som jag behövde fanns där inom räckhåll. På andra sidan gatan bodde förutom min bästa kompis även min farmor i sjuan. Jag tyckte om att vara med min henne, lika mycket som med min bästa vän. När resten av familjen åkte till julfest i Norra Nöbbelöv där min far tjänstgjorde stannade jag hellre hemma med farmor. Vi bakade bullar eller gräddade plättar. Hon läste ur sina sönderfallande sagoböcker från sin egen barndom, utgivna kring förra sekelskiftet.
Något av det bästa jag visste var att lyssna på hennes högläsning ur berättelser som hon själv var uppvuxen med. Det fanns latent något sedelärande i sagorna som man knappast hittar i senare tiders barnlitteratur. Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga är fullständigt otänkbara karaktärer i de gamla sagorna annat än som avskräckande exempel på hur man inte bör uppföra sig. Men om de moraliska pekpinnarna var jag naturligtvis fullständigt ovetande om.
En favorit fanns i en samlingsvolym med tyska folksagor. Den handlade om en from och blid flicka som istället för att leka med de andra barnen i byn helst drog sig undan för att vara i skogen. Därför kallades hon Den lilla Skogsråttan. En kylig dag kom en fattig kvinna i trasiga kläder förbi i skogen. Skogsråttan tvekade inte att skänka henne sin kofta, något hon fick bannor för av mor när hon kom hem. Så blev det krig i landet. En dag kom en vagn dragen av stora fåglar och förde bort Skogsråttan till ett främmande land där det rådde fred. Där bodde den fattiga kvinnan som lät Skogsråttan bo hos sig tills kriget var slut. En slags belöning för hennes fromma givmildhet och självuppoffring.
Jämför man Skogsråttan med Pippi Långstrump hittar man inte bara skillnader utan även likheter. Pippi är kavat och klarar sig själv medan Skogsråttan behöver hjälp. Men samtidigt har båda hjärtat på rätta stället. Utan svårigheter kan man föreställa sig att även Pippi skulle lämnat bort sin kofta i en motsvarande situation. Eller Emil för den delen.
En av Bröderna Grims sagor som farmor också läste högt ur handlade om hur en flicka gav bort allt hon ägde tills hon inte hade en tråd på kroppen. Då föll stjärnorna ner framför hennes fötter i form av silverdaler och hon kunde leva gott resten av sitt liv. Här kan man knappast tala om en sedelärande berättelse annat i mycket symbolisk bemärkelse. Flickan i sagan kan ju inte ha varit avsedd som ett bokstavligt föredöme.

Så kom dagen några månader efter att jag fyllt nio då vi skulle flytta från Vintergatan. Det var i januari och snön låg nyskottad utmed husväggarna. Jag satt i baksätet på taxin och vände mig om. Genom bakrutan såg jag min bästa vän stå och vinka sorgset i mitten av körbanan. Alldeles innan bilen svängde hoppade hon till med armarna uppsträckta i luften.
Visst kom jag att återvända till min barndoms gata både en och flera gånger. Men förtrollningen var bruten. Vintergatan hade förlorat sin roll som universum och blev aldrig riktigt sig själv igen. Och ju längre bort i tiden min barndom gled desto ljusare blev skimret kring minnena från mina första levnadsår.