Hur skall begravningsritualen bliva uppläst?
Den högtidliga sången sjungas?
Requiemet till den mest
Kära döda som dött så ung har?

Hennes vänner de mot henne blicka
Och mot hennes pråliga bår
Och gråta! - Ack! För att vanheder bringa
Över en förgången skönhet med mången tår!

För hennes rikedomar de henne älskade -
Och de förakto henne för hennes stolthet
Men hon led av svag och klen hälsa där
Och de älska henne - ty hon avled

De berätta (då de prata
Om hennes "kostsamma, broderade kisttäcke").
Att min röst mattas -
Att jag icke bör sjunga alls längre -

Eller att min ton bör bliva till
En sådan högtidlig sång
Så vemodsfylld - så vemodsfylld,
Så att den döda icke känner sig kränkt då.

Men hon är borta uppe i höjden och uppsteg
Med det unga Hoppet vid hennes sida
Och jag är rusig av kärlek
Till min brud som är den avlidna.

Till den döda - den döda som i vila sig befinner
Där av parfym helt genompyrd,
Med döden som i hennes ögon sig infinner
Och livet i hennes frisyr.

Sådeles på kistan, länge och i hög ton,
Slår jag; Det eko som transporteras
Genom de grå kamrarna till min sång
Skall mig ackompanjera.

Du dog i ditt livs junitid -
Men du dog icke för dejlig:
Du dog icke i förtid
Icke heller med en luft för fredlig.

Från fler än fiender som på jorden hemmahöra
Din kärlek och ditt liv slitas sönder
För att deltaga i munterheten den oförstörda
Av fler än himmelens troner

Fördenskull, till dig i kväll här
Skall jag inget requiem höja
Utan sända dig på din färd
Och av en Segerhymn från gamla tider förnöjas.




How shall the burial rite be read?
The solemn song be sung?
The requiem for the loveliest dead,
That ever died so young?

Her friends are gazing on her,
And on her gaudy bier,
And weep! - oh! to dishonor
Dead beauty with a tear!

They loved her for her wealth -
And they hated her for her pride -
But she grew in feeble health,
And they love her - that she died.

They tell me (while they speak
Of her 'costly broider'd pall')
That my voice is growing weak -
That I should not sing at all –

Or that my tone should be
Tun'd to such solemn song
So mournfully – so mournfully,
That the dead may feel no wrong.

But she is gone above,
With young Hope at her side,
And I am drunk with love
Of the dead, who is my bride.

Of the dead – dead who lies
All perfum'd there,
With the death upon her eyes,
And the life upon her hair.

Thus on the coffin loud and long
I strike – the murmur sent
Through the grey chambers to my song,
Shall be the accompaniment.

Thou died'st in thy life's June –
But thou did'st not die too fair:
Thou did'st not die too soon,
Nor with too calm an air.

From more than fiends on earth,
Thy life and love are riven,
To join the untainted mirth
Of more than thrones in heaven –

Therefore, to thee this night
I will no requiem raise,
But waft thee on thy flight,
With a Pæan of old days.


(Vänligen använd ej denna översättning utan tillstånd.)