Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Städer som faller

Sidor 3


Städer som faller



Vi är varandra omvända
Går längs den andres tankar
För att förstå oss själva
På håll brinner husen under regnet
Rum delas av och flyttas
De drömlika städernas eld glöder
Blir vår aska strödd under tystnad
I minneslundar
På undervattensgatorna
Landet som förändras
Jag talar simultant då tröttheten växer
Själarna läser av varandra
Och min plockar upp
Från din själ
Ock sedan når språket
Ner till våra hjärnor
Allt har redan sagts
För länge sedan och inget nytt
Rummen flyter isär
Liksom sängar glider
Staden brinner röken
Mot stranden och vågor
Kryper längs kullerstensgator
Vattnet som pumpas
Över glöden
Av allt arbete blir till sist inget kvar
Ruinerna kryper mot havet
Det som man inte kan se
Är svårare att tro på
Men det som kan ses
Är overkligt nära
Och man tror det aldrig har funnits
Än på avstånd miltas
Det finns oceaner av ting
Vi aldrig skall se
Inget bevaras utan stor möda
Allt raderas succesivt ut
På det vita pappret
För att blekna
I ett enda kontinuerligt nu
Som aldrig upphör
Eller ständigt pånyttföds
Tiden som kom först av allt i universum
Som bär hela universum
Dränkta städer flyter upp
Från havets botten
Där de glöder som lava
Skarpt avskurna i tiden
Tingen med tyngden
Elden förtär möbler som sjunker
Barnet kan inte välja
Vilka leksaker som skall kastas
Röken som luktar
Klipporna tar varje våg
Och släcker den mot berget
Äntligen faller rehgnet
Och bevis med annorlunda tecken
Allting kastas in eller ut
Det enda vi kan göra i livet
Att sammandra muskler
Dessa rörelder har byggt
Människans hela värld
Inget annat än detta
Är människans ända vilja
Och språket vårt ända redskap
Som är själens
Sätt att upptäcka
Att den är ensam
På de högsta bergen står städer
Sönderblåsta i den tunna luften
Vimplar med böner
Glöden som lyser
Upp stadens brinnande gator
Innan staden rinner ner
I sprickor i bergen
I havet vi vandrar
Städer övergivna till slut
Faller samman och försvinner som oss
Leta efter nya städer med hamnar
Mot havet
Där man lossar av och på båtar
Ett liv är ingen berättelse
Allt händer där utan orsak
Utan sammanhang
Min inre monolog
Som pågår ständigt
När jag inte talar
Som andetagen
Och i staden vid havet
Som återuppbyggts
Talar alla oavbrutit som vi andas
Vi lämnar samma aska efter oss
I krematorier
I ett av mina rum en säng
Som flyter likt talet
Gick jag genom alla städer
Som försvann efter mig
I rök eld aska och damm
Jag väntar på ett skådespel
Som skall iscensättas
Skådespelet som jag plötsligt
Befinner mig i
Replikerna som kommer
Där jag står med någon
Som om vi kände varandras
Jag delar sängen med vätan
Och vi släcker varandra
Till sist








Fri vers av Matts L Eriksson VIP
Läst 71 gånger
Publicerad 2023-01-22 06:11



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Matts L Eriksson VIP