När fanns jag, egentligen?
Kanske redan då.
Definitivt inte redan nu.
Blandar himlens nätter
med jordens morgnar.
Närmar mig sakta så sakta.
Skakar av mig tystnaden.
Den som för länge sedan
skakat av sig mig.
Lyssnar till de inre tårarna.
Kvävs av min egen sorg.
När tröttheten lagt sig
jag samlar mod till mig.
Att finna mig själv.
I havets indigoblå.
Vadar i ödmjukt skyfall.
Säger farväl till mig själv.
Så naket.
Så sant.
Varsamt.
Överallt duvornas övergivna stränder
ser mig som den jag en gång var.
Sakta jag vaknar.
Men blundar igen.
Det som omsluter mig.
Hägrarnas fjädrar.
Om och om.
Igen.