sorgen hos mina revben
är mig evigt
påmind
i mina sinnes
djupa sömn

för mitt inre
är som asfalten
när ett ekosystem
kollapsar
(ogenomtränglig)

monsteror, gräs och tall
bara väntar
att få bryta igenom
när solen, koldioxiden
öppnar armar

men så är det
min identifikation
konstanta maniska besatthet
med dödligt osårbar
asfalt

varför?
frågar man sig

jo, för den lärde
inom asfalt

som vet hur den är
och används

var rädd för det liv
som kunde förloras

och jag
dess lärling¨