Jag har en längre tid gått och ruvat på tanken
att, åtminstone för mig själv
och mitt eget gottfinnande,
försöka komma fram till vad jag innerst inne
anser mig,
eller rättare sagt tror mig kunna anse,
tycka om vad en människa
respektive mänskligheten ÄR
och då menar jag inte,
tror jag i alla fall,
ÄR
i någon ytlig bemärkelse
utan tvärtom och strängt taget
ÄR
i den allra allraste allrastigaste
djupaste betydelsen
och i samma stund jag ger mig i kast
med detta närmast förryckta experiment
upplever jag
nästan obemärkta
men ändå väldigt tydliga självförebråelser
och, skulle jag påstå, ett förbannat högmod
på gränsen till hybris
eftersom blotta tanken
på att ens närma mig detta omöjliga projekt -
vad det nu var -
gör att jag känner mig bara mer och mer trött,
trött på mig själv,
trött på människan,
trött på mänskligheten,
trött på sexualiteten,
trött på aggressiviteten,
trött på kriget,
trött på erbarmligheten,
trött på segregationen,
trött på valfriheten,
trött på vakenheten,
trött på omöjligheten,
trött på möjligheten,
trött på freden,
trött på stadsheten,
trött på lantligheten,
trött på rymden
trött på universum,
trött på månen.
trött på solen,
trött på luften.
trött på poeter.se
trött.

Trött på döden.
trött på evigheten.

Se mänskligheten
i människan,
se människan
i mänskligheten !

Va fan är det med det ?

Låt mig vara !

Som trött.

Utan att tycka nånting.

Jag borde längta efter döden.

Förresten så har jag några gamla porrtidningar
jag skulle kunna bränna.

Och Kalle Anka.