I det härliga samhället bränner lille Per ned en hel skog vilket gör att han mår så bra när han tänker på hur mycket uppmärksamhet han kommer att få och hur älskad han kommer att bli. Men mamma är hysterisk och tar bara ännu mer stesolid nedsköljt med vodka och pappa ska vi bara inte tala om. Precis allting blir ännu värre för lille Per. Socialtjänsten är en katastrof av socionomer som genom att trycka ned stackars lille Per boostar sina egon. Samhället är en skräckfilm som aldrig tar slut. Pappa är ett kroniskt vrak som det inte går att prata med. Storasyskonen är precis lika känslokalla och narcissistiska som mamma. Lille snälla Per bränner då ned radhuslängan som han bor i.
Alla barnen står och hejar på entusiastiskt: Heja Sverige! Heja Sverige! Lille Per fyller 8 år och det är bara farmor och farfar som gratulerar honom. Upptrissade zombies springer energiskt omkring på stan och konsumerar. Samhället mår bara bra trots alla självmord. Det finns inga problem och ikväll börjar Melodifestivalen och då är vi alla
på topp. Alla de psykiskt sjuka mår egentligen inte så dåligt. De är bara ute efter att få uppmärksamhet och vem är inte det?
På det stora hela så är hela världen väldigt välmående när man ser på det ur en positiv synvinkel. Man ska inte hålla på att klaga och vara negativ utan upp med hakan och ta nya tag.
Lille Per sitter i ett mycket bra jourhem tillsammans med sin nya mamma och pappa och käkar stesolid nedsköljt med vodka samt en nätdrog som får verkligheten att kröka och skruva sig ackompanjerat av Jefferson Airplane. Livet är flummigt och skönt och lille Per känner att han har vuxit som människa.