Jag fattig syndare
är jag en dålig människa när jag kommit underfund med min oförmåga att känna fullständig glädje eller för den delen sorg.
Jag har en bekant som skall genomgå en besvärlig hjärtoperation och jag har naturligtvis önskat honom lycka till och jag tycker verkligen att han är en reko person samtidigt sitter en liten smådjävul inom mig och gläds över att jag inte sitter lika illa till men med 73 år fyllda kanske det blir min tur inom en nära framtid vem vet. Jag minns ett engelskt poem där några rader står skrivna Do not ask for whom the bell tolls It tolls for thee. Fråga inte för vem klockan klämtar den klämtar för dig
Fast jag som känner mig hyggligt frisk känner jag inte klockklangen så där i min närhet att jag anar en överhängande fara. Det klämtar inte så att jag blir orolig Kanske det i grund och botten är tur att vi inte vet något om framtiden
Och det slår mig att jag blir inte ett dugg mer religiös för att jag blivit äldre kanske mer benägen att uttrycka min egen personliga åsikt om saker och ting fast jag är ju också sorgligt medveten om att all färre bryr sig. kanske är det därför jag vågar alltså är det ingenting annat är min inneboende feghet som lossat tungans band
suck aldrig kan man vara sådär nöjd med sig själv
mer än att jag ändå är vid liv och kan andas men mer är det ju inte och frågan jag ställer mig själv är Är det gott nog? i välfärdsstaten Sverige?
Eller för att travestera en kändis Egen hälsa är nog bra men andras sjukdom är inte heller att förakta