Det kom sig en dag att en skomakare fick frågan.
- Visst är väl du urlig?
- Nä, det är jag visst då int. Svarade skomakaren den förtrollade groda som ställt frågan. Den var då alldeles säkert förtrollad, för har du någonsin hört talas om en groda som kan prata?
- Men nog är du väl fin? Frågade grodan litet insmickrande så där. Och skomakaren sträckte på sig och kände sig väl tilltalad. Så han svarade förstås på tal.
- Nog är jag fin alltid. Och blev tyst en stund.
Grodan tog mod till sig och frågade då sålunda.
- Du som är då fin, kan väl räkna ut att fin och urlig blir tillsammans finurlig? Jag föreställer mig att då en makare som ställs inför en utmaning, så använder han sitt medförda huvud och provar den ena metoden efter den andra, tills den rätta metoden visar sig fungera?
Skomakaren funderade en stund och sade sedan.
- Jo, när du framställer saken på det viset så är jag förstås just på det viset, att jag provar och funderar och löser frågor och svårigheter i min dag. Men hur kommer det sig att du som är en groda och ändå kan tala som en människa. Kanske är du förtrollad, men varför förvandlar du dig inte till en människa igen då?
Och grodan svarade sorgset att den var en förtrollad människa som lagt sig att vila intill en å den nyss drucket en munfull vatten ur. Men som då den vaknade fann sig vara förvandlad till en groda. Hur den än försökte så kunde den inte veta på råd att förvandla sig till människa igen. Kanske är det så miljöförstöringen kommer till sin rätt, att den till slut kommer var trött människa att vakna upp till en kväkande groda.