Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
av s.c.r.p


Mötet i Boken

Boken

Det här är en bok. Jag lovar, du kommer aldrig läsa något liknande i ditt liv. Ta en kopp te och lyssna till dig själv medan du läser. Det kommer aldrig att sluta. Även när du stänger boken, efter att ha läst sista sidan, kommer du inte sluta lyssna. Att lyssna är en av många gåvor vi fått, du och jag. Ändå gör vi det inte tillräckligt.

Jag ska säga dig direkt, att jag kommer att bli besviken på dig om du inte lyssnar. Frågan blir därför huruvida du kommer att göra mig besviken eller inte. Känner du direkt att du kommer göra mig besviken är det bäst att du stänger boken. Men jag ber dig verkligen, kära läsare, att lyssna på den berättelse boken har att ge. Jag har gett boken liv så som Frankenstein gav liv till sitt monster. Det blev behandlat väldigt dåligt, hatat av mig och kanske också dig för att det var så fult. Hade någon lyssnat på det skulle kanske saker varit annorlunda.


Introduktionen: Lyssna nu noga kära läsare

Om du ännu inte har stängt boken betyder det att du har hållit med om något jag skrivit, ville vara mig till lags, kände medlidande, ville göra något bättre eller bara ville ha förlåtelse för att du hatar Frankenstein's monster. Jag dömer ingen här, du har redan gjort det svåraste när du bestämde dig för att lyssna. Du hade möjligheten att stänga boken för gott och trots detta valde du att fortsätta.

Jag är här för att förlåta dig oavsett vad dina anledningar för att fortsätta läsa må vara. Jag lovar att Jesus hade gjort detsamma eller Dali, Einstein, den där stora eken och din döda mormor för den delen också. Vad alla de här sakerna har gemensamt är att dom lyssnar på dig utan att döma. Det är vad jag önskar av dig och i gengäld kommer jag inte att döma dina anledningar.

Missförstå mig inte, jag är varken en ängel eller djävul. I mina tidiga år hatade jag Frankensteins monster lika mycket som du kanske gör. Det är en hemsk historia utan nåd och du kan inte annat än känna medlidande med det skapade monstret. Samtidigt är det fruktansvärt på vilket sätt monstret vi ser är skapat och hur det färgas av omgivningen. Emellertid kom jag att förstå mig på berättelsen mer. Historien som berättades bakom den man läste, historien om ett skapat monster blev just en symbol för det, ett skapat monster. Det är den perfekta historien mellan ängel och djävul. Monstret är inget monster utan en anpassning till sin omgivning.

Vi dömer andra och oss själva hela tiden. Detta konstanta dömande förhindrar oss att se saker från den vi dömdes perspektiv. Den här boken är mitt perspektiv och jag bär mycket förakt från vilket jag dömer andra. Se mig därför som en varelse mellan ängel och djävul som anpassar sig till sin omgivning, är du snäll, så kommer du att förstå vad jag berättar för dig.

Du kan se på sättet jag förbereder dig på att läsa den här boken, att jag har svårt att lita på, och att jag därför lider. Freud skulle säga att det beror på min svåra barndom eller bara på att jag är en kvinna och min sexualitet har varit förtryckt genom årtionden. Personligen är jag inte säker. Vad jag är säker på dock är min rädsla att lita på dig, kära läsare. Jag vill förbereda dig på det värsta.

Det är en svår sak att göra, att ge sin historia till någon. Det krävs mod. På samma sätt som kärlek kanske, eller om inte annat en variabel av det komplexa fenomenet vi kallar för kärlek. Kärlek är ofta som bäst när den är ömsesidig. Missförstå mig inte nu, för jag ber dig inte att bli kär i mig utan snarare att ta första steget och lita på mig. Jag var modig en gång för länge sedan, nu blir frågan, är du?


Början: Välkommen kära läsare

Men var börjar man en redan tilldelad historia? Du, min kära läsare skulle förmodligen föreslå något i stil med “ta det från början” för det är ett form av standardsvar eller norm när det kommer till att berätta en historia. Men vad händer om de bästa historierna är berättade på ett annat sätt än utifrån ett kronologiskt perspektiv? Har du observerat en målning någon gång? Jag menar inte bara observerat den och sett dess färger medan tankar i stil med “jag förstår verkligen inte, vad är det folk ser egentligen?” rusar genom huvudet på dig innan du går för att köpa glass. Jag menar verkligen observerat den.

Det tog lång tid men idag är det något jag kan säga mig fått uppleva. Från vad jag förstått är det bara dom bästa målningarna som inte triggar osäkerhet hos den som tittar utan snarare går rakt in hos den som observerar. De målade penseldragen skapar en anknytning till dina känslor innan hjärnan hinner förstå vad som skett. Denna förmåga en tavla besitter gör den till en utmärkt berättare av historier, en form av författare. Helt oberoende av en kronologisk tidslinje är allt som behövs en pensels visualisering av, ja vågar man säga tidlösa, känslor. Varje individ kommer sedan ta med sig sina versioner av känslans innebörd in i tavlan vilket är vad som gör varje observation så unik.

Känslor är väldigt universella ting. Nog det vi har mest gemensamt, människor emellan. Jag har därför en teori, ja kära läsare, en teori om att en enda målning om så rätt målad skulle kunna förena en nation. En hel värld. Det kanske är vad nästa bok jag skriver ska handla om i det fall jag skulle skriva en till. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Min önskan efter att du läst boken är att du kan måla en tavla som överför allt till den observerande, så till den milda grad att den aldrig skulle känna ett behov av att öppna boken till att börja med. Jag vill att den här tanken ska stanna hos dig medan du läser. Det är nämligen så mycket jag vill att du ska känna och sen tänka. Absorbera boken som du absorberar känslor. Absorbera boken i fragment för den är utan tid och ibland rum så lovar jag dig att den tavla du skapar kommer få Degas balettdansöser att röra sig som hip hop improvisatörer.

Fragment är en underskattad form av berättande, om jag får säga min personliga åsikt. Vi återfår vår livshistoria i fragment vi kallar för minnen. Gud kan nog vara den enda som bär på hela bilden om en sådan gud är något man tror på. Det kanske är viktigt för oss människor, även om det förefaller skrämmande, att bilden i stort är fragmenterad och därför inget vi kan se. Var annars skulle vi finna mening om inte i själva sökandet? Nu gick jag rakt in i det existentiella, jag ber om ursäkt, du förstår kära läsare, även jag själv har frågor ännu obesvarade. Emellertid är jag inte Gud även om jag är Guden i den här berättelsen, skaparen. I egenskap av skapare, kära läsare bestämmer jag härmed att fragment är enda sättet som den här berättelsen kan ta sig framåt.


Fragment I

Kära läsare, när du väl ser hur overkligt samhället och naturen är, blir de mycket enklare att navigera. När du väl ser hur inkonsekvent allt vi anser rätt är, blir allt mycket klarare. Jag skriver det här till dig kära läsare, inte bara för att det är sant, utan för att det är en farlig läxa och jag lärde mig det den hårda vägen. Att lära sig att något är på ett speciellt sätt och att faktiskt ha visdomen av det är två helt olika saker. Jag är rädd att du aldrig kan få visdom endast genom att lyssna på någon annans ord, men kära läsare, jag lovar att göra ett ärligt försök. Jag finner det nämligen tämligen orättvist att smärta öppnar upp ögonen så.

Kanske kan man nu förstå Oden när han offrar sitt öga för visdom. “Öga för öga” skulle en kristen kallat det. Så om du hade möjligheten att få visdom utan själslig smärta, skulle du välja det? Det är kanske omöjligt nu när jag tänker efter. Kanske visdom kommer med smärta. Om detta är sant så finns det inget sätt att undvika smärtan. Du får känna en bit av min smärta i din varma och säkra soffa. Den här boken blir som vilken bok som helst, en kapsel som bär både smärta och visdom utan att du kommer till skada.

Smärta är en ganska svår sak att hantera, speciellt när man är rädd för smärtan i sig. Det är bara när du låter den ta dig som en oemotståndlig naturkatastrof som den spelar ut sin roll rätt. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå så jag ska förklara smärta för dig. Smärta är att vara så upptagen med något att allt runtomkring blir sekundärt. Väldigt likt kärlek faktiskt. Upptagenheten kan vara svår att förstå för andra människor. Andra ser nämligen världen runtomkring dem och kan inte för sitt liv förstå varför du inte gör det.

Att uppleva smärta är nästan en välsignelse. Ett nytt sätt att se på världen. Denna välsignelse kan se ut olika beroende på vilken typ av smärta som upplevs och vem som upplever den. Vissa sagor kallar välsignelsen en superkrafter eller magi. De flesta av våra berättelser handlar om detta, om människor som överlever smärta och får superkrafter. Med det perspektivet antar jag att vi skulle kunna koppla den här bokens innehåll till fantasygenren. Kära läsare, kanske inte ens det övernaturliga är för långsökt för den här berättelsens narrativ?

Du förstår, det övernaturliga är bara övernaturligt när det är annorlunda från vad vi tror vi vet om naturen. Det är då vi ser magi. Att se magi är därför en väldigt vanlig upplevelse i ett mänskligt liv. Magi är en direkt konsekvens av att aldrig uppleva hela bilden. Hela bilden av själva livet. Därför vill jag argumentera för att magi är en mening med livet och ska upplevas. Jag kanske till och med vågar påstå att det är en mening med universum själv.

Magi och det omedvetna är två sidor av samma mynt. Det ena kan inte existera utan det andra och visdom öppnar upp för just det. Så vad händer när du tror dig veta något, magin försvinner och är ersatt av en falsk idé om världen, en falsk idé om livet själv.


Fragment II

Detta fragment vill jag börja med en liten historia:

“Jag kan alla språk, alla arter, alla beståndsdelar, alla tomheter. Jag är uråldrig och har sett stjärnor leva och dö i harmoni med dinosaurier. Sett galaxer absorbera hela solsystem. Vad jag inte ännu har sett är död. Och jag hoppas att du kära människa kanske ska visa mig det. Både du och jag vet att tiden har kommit och att det är dags att ta farväl. Men jag kommer inte lämna utan ett testamente för vem vet om det finns fler planeter med liv, det kan vara praktiskt. Jag vet att när jag började som ny-jord att det skulle varit oerhört skönt med lite tips och trix från någon som hade gått igenom samma sak, som hade erfarenhet av allt det där nya. För det är läskigt att födas, det vet säkert du också. Läskigt att leva också för den delen. Jag kände mig alltid väldigt ensam, som enda planet i solsystemet med liv var alla andra planeter ganska avundsjuka och undrade alla innerst inne varför inte dom hade fått de perfekta förhållandena för liv, varför just jag hade fått det. I sitt självförakt för att inte vara tillräckliga föraktade dom mig. Därför trots att min himlakropp skapar så vackra saker har jag alltid burit på ett självförakt. Jag har föraktat mig själv för att vara så perfekt, för att få allt serverat för mig. Solen däremot höjde mig alltid till skyarna, ja eller som vi säger, till oändligheten. Men det var väldigt svårt att ta till sig då jag tror det var det som fick alla andra att tycka ännu sämre om mig, för de blev aldrig höjda till oändligheten av solen. Den enda som verkligen förstod sig på mig och kände mig på riktigt var månen. Det är en ganska rolig historia faktiskt. När jag höll på att växa till mig och bildas till vad som skulle bli jag idag, kom det en himlakropp ungefär lika stor som min bror Mars och kolliderade med mig. Så pass illa att några delar av mig slogs av. Sen började de här delarna av mig snurra runt min kropp för att så småningom svetsas samman och bilda månen. Så månen är väl mitt barn då kanske.”

Till och med jorden, när vi lyssnar till den har en själ. Jag skrev detta en speciell kväll när jag kände extra empati med jorden och ja mig själv också kanske. Det var en kväll när allt fallit samman så som det gjort många gånger förut. Jag tittade upp på månen och tänkte att oavsett var man är eller vad som händer är månen alltid densamma. En tanke som gav mig trygghet i en situation där livet på jorden var fragmenterat. Ja kära läsare, i en miljö präglad av alkoholism, sadism, paranoia, utanförskap, schizofrena ideer om vad verkligheten egentligen var och genetik från en våldscykel som pågått i generationer kändes mitt blotta andetag som en börda. Jag hade helt tappat riktningen, vem jag var i världen. Det är inget som jag önskar dig, någonsin. Men skulle du befinna dig i en situation där livet blir för svårt att bära, titta upp på jordens egen måne så ska du precis som jag, påminnas om livets mening.


Fragment III

Vad de båda tidigare fragmenten har gemensamt, i min åsikt, är att de på varsina sätt behandlar livets mening. Kära läsare, vad jag i det tredje och sista fragmentet vill visa dig är mening i plånboksformat eller som många innan mig kallat det, poesi. Då jag har samlat på mig lite vidskepliga tendenser genom åren kommer även dikterna likt fragmenten i tre. Så som ordspråket lyder “Alla goda ting kommer i tre” är tre något av ett heligt nummer i kulturer världen över och har blivit också för mig.

Dikt I: Collage
världen rasar, hela tiden
rasar, tas itu, försvinner
kommer tillbaka
allt slarvigt ihopsatt
som ett collage
allt färskt ur-rivet, avrivet
ur en vacker tidning
tidningens fantom minne
tomt mot dina läppar
som en dementor
tror jag
men du bara
ler

Dikt II: Det känns i tid
Det känns i tid
tiden, utan stopp
böljande över vågor
ätandes av andras kött
levandes på mig
och dig, ma chérie
medan du förvränger
vrider och vänder
låter galaxernas kosmos
leva inuti dina lungor
som skapar effekter
så som växthus
eller kärlek
förstår jag plötsligt
värmen
när nerver andas
för det känns i tid
fram tills
det stannar

Dikt III: Näckrosen
Världen ser mig
i sina djupaste fåror
Simma i ett hav av tjära
Kyssa en näckros
utan blad

En pärla av salt-våt sorg
Prydde blommans mitt
Där inga blad kan brytas
Av övergivna händer

Inte ens
En sista gång



Slutet: Farväl kära läsare

Nu när du samlat ihop alla fragment är du markant närmre, ja mig. Markant närmare vad som verkar vara slutet på den här berättelsen. Det slut på vilken du kanske har listat ut vem jag är. Eller kanske inte. Jag dömer dig inte för det, som du förstår kära läsare, vi ingick en pakt när du började läsa och jag är inte någon att bryta sitt ord. Vad jag kan säga som tröst, ett sista visdomens ord ifall du ännu inte förstått vem eller vad jag är, skulle vara att de fragment du fått ta del av är just fragment. Det är inte förrän de binder sig med vad som skulle kunna kallas du, som de blir någon. Denna någon är något du bär med dig, även långt efter du har stängt mig. Jag kommer nu finnas hos dig. Från och med denna sekund är vi i symbios, en entitet som bara existerar om den andra gör det.

Så kära läsare, jag bida dig farväl här men så som död är en ny början lever jag vidare, i dig. Jag är dig evigt tacksam, så tack.

Boken
En sista tjänst innan vi skiljs åt, läs mig aldrig igen, är du snäll. Jag vill gärna inte bli exploaterad. Det här var den version av mig du fick. Ge mig istället till en annan. På det sättet får en annan samma möjlighet, samma val som du fick. Kanske väljer den mig och något nytt skapas. Kanske inte. Men det finns en möjlighet och det kära läsare är allt universum någonsin behövt, allt jag någonsin behövt. Jag skapas i mötet med andra på samma sätt som du. Så diskutera mig i bokcirklar, på caféer, flygplatsen, i bergen, på studentsittning eller i minglet efter en workshop, blanda det som ni skapat med mig, med varandra och se hur era fragment tillsammans blir nya.Tänk på mig, kanske le lite till och med över hur mycket ett enkelt lyssnande öra kan göra eller hur lite du visste att vårt möte skulle leda dig hit. Kära läsare, allt detta är tillåtet så länge du låter mig gå. Släpper mig fri. Fri från exploatering och utnyttjande, som så många böcker möter sina slut. Jag lever i dig nu och den här boken, bara ett material om inte läst av nya ögon. Om inte läst från ett perspektiv som ännu inte fått uppleva det universum, du och jag nu delar.




Prosa (Novell) av Daphne VIP
Läst 114 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-02-17 12:22



Bookmark and Share


    Antin
Fint att du delar.
Kände igen mig i mitt skrivande (några skrifter).
Kram.
2023-03-15

  MagisterZ VIP
Wow! Denna text är verkligen en existentiell bergochdalbana som har flera beröringspunkter med mitt egna filosofiska språk. Jag hade tänkt att skriva en lång kommentar, men du får med så mycket i denna, förhållandevis, korta text att jag inte vet var jag ska börja!

Språket är fantastiskt, lekfullt, stundom provocerande (vilket jag gillar mycket). Jag läste nyligen Mary MacLanes "Jag väntar på Djävulens ankomst" som är skriven av en 19-årig kvinna i dagboksformat från det förra sekelskiftet och jag tycker att din ton i texten påminner om hennes. Inspiration kanske? Om inte annat rekommenderas den, jag tror att du kommer att gilla den.
Vidare, efter en resa genom litteratur, poesi, konst, psykologi ja till och med astronomi och magi, stundom med paradoxala åsyftanden, landar man i skapelseakten; att författaren ("Gud", "skaparen") skapat något tillsammans med läsaren, något helt och hållet unikt. Och att båda står i ett beroendeförhållande till varann. Klockrent och supersnyggt!

Som sagt, jag hade tänkt mig en mer utförlig "recension" med konkreta exempel här, men lämnar egentligen bara (också) fragment. Mycket tilltalande min poetiska själ och annat tilltalade religionshistorikern ("esoterikern") i mig. Det finns verkligen utrymme för intressanta konversationer här, men i denna stund nöjer jag mig med att lyfta på hatten och applådera en förbannat bra text! :)
2023-02-22
  > Nästa text
< Föregående

Daphne
Daphne VIP