fotspår i snön
hittar sig ut från kyrkogården
de döda
har kommit på besök

dam- och herrskor
trummar mot konserthusets trappor
stolarna fylls av närvarande osynlighet
upptar de bästa och sämsta platserna

dirigenten står högfärdigt redo
orkestern börjar spela suite no. 3 i d-dur
av Johann Sebastian Bach
stråkarnas vita hästhår glider mjukt och hårt
fram och tillbaka mot stålsträngarna
och fyller lokalen med vackert formade ljudvågor
som så småningom ska penetrera
genom universums väggar
och in till det hemliga paradiset

men publiken bara kryper i stolen
de klagar på att det sticker i öronen
att det låter som ett falskt försök
och känner sig besvikna

efter ett tag
började en efter en
att le och kort efter skratta
på ett nästan hånfullt men framför allt
beklagande sätt