Jag hade ett kassettband med musikanter från Bolivia. En morgon sa mor att hon sett ett ufo med bror i sin famn. Möjligen var mors syn inte särskilt skarp, kanske det var en stjärna som såg suddig ut på avstånd när hon kisade.

Mormor och morfar brukade gunga mig och tvillingbror i lakan när vi var små. En gång skojade mor att morfar sparkat fotbollen upp till himlen och att fotbollen nu var månen. Jag minns att min tvillingbror grät kopiöst efter sin fotboll, medan jag stod där och beskådade en lysande boll uppe i himmelen.

Det var skevt allting.

Förutom när musikanterna spelade för mig. Bandspelaren och jag var någonting mer än bara existens.


Det var för mig kultur och fotbollen blev en lysande boll.

Och ufon blev något att tänka på och tårar över illusioner blev också frågor som jag kramade min bror för.

Det var verkligt ändå.